Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Efterblomstringen 1801-1817. Fru Lenngrens hem och personlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284 HENNES
ÄKTENSKAP
Förhållandet dem emellan har i öfrigt omtalats
tämligen olika. Att hon var honom öfverlägsen på
hufvudets vägnar liksom i sinne, liflighet och behag,
därom är intet tvifvel. Men medan en tradition vill
göra honom blott och bart till en »kamrerarsjäl»,
som ej förstod hennes betydelse, ’ % ger honom
Franzén, medan han ännu lefde, följande vitsord:
»Han var Kellgrens förtrognaste vän. Mera behöfver
icke sägas om det behag, som hennes lyra borde sprida
i hans hjärta såsom i hans hus* - och han yttrar
äfven, att »det nöje hennes dikter vållade honom,
utgjorde för henne själf det högsta värdet af hennes
talang». Äfven från andra håll vitsordas Lenngrens
karaktärs heder liksom hans bildning och förmåga.
En ända till karrikatyr drifven framställning
af förhållandet mellan de båda makarna, som för
kuriositetens skull må omnämnas, lemnas i den 1847
offentliggjorda uppsatsen i Palmblads »Tiden», kallad
Fru Lenngrens snusdosa.
Författaren, som egentligen synes begagna fru
Lenngrens tid och person för att angripa sin egen
samtids politiska och samhälleliga förhållanden
och »novatoriska anda», säger sig hafva erhållit
de uppgifter, so.m röra fru Lenngren, af en
hennes slägting, »de hafva traditionsvis blifvit
bevarade inom familjen, och äro här förenade med
biomständigheter, som ej göra anspråk på annat än
diktens sanning».
l en dylik berättelse är det icke så godt att
skilja mellan »Dichtung» och »Wahrheit» och hela
skildringen har på sina ställen starkt tycke af
»röfvarhistoria». Själfva hufvudepisoden, som gifvit
uppsatsen sitt namn, kan väl möjligen vara bygd på
någon gammal tradition i familjen.
Lenngren skildras här såsom en »äkta kollegial
ämbetsman, sädana dessa danades af frihetstiden»
*). »Huru en sådan kollegikarl var, låter icke lätt
beskrifva sig, men gläd-
* Lenngren kom in i ämbetsverken först 1770 - alltså
2 år före frihetstidens slut, men ändå skulle denna
stackars förkättrade tid bära skulden för hans
»byråkratiska» sinnelag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
