Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Fru Lenngrens eftermäle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARKALLS SÖMNLÖSA NÄTTER
313
ropa såsom Landshöfdingen Festus till aposteln:
»Paulus, Paulus, mycken läsning har gjort dig
rasande *).
Hvad angår en annan af Nya Skolans koryféer Atterbom,
så hade han i ett bref från Tyskland redan år 1818
fällt ett försmädligt omdöme om den nyss aflidna fru
Lenngren. Han omtalar en madam Huber, redaktris af
Das Morgenblatt i Stuttgart, »en icke dum men helt och
hållet fransosiserad pulverhäxa», som han anser skulle
vara ett kostligt fynd åt hrr Leopold, Rosenstein,
Blom och advokat-fiskalen Bergström, .ifall hon kunde
komma till Stockholm, där genom fru Lenngrens död en
stor tépresidentskas plats blifvit ledig!»
Om hennes ställning i Sverges diktning uttalade han
sig utförligt år 1.823 med anledning af Euphrosynes
året förut utkomna skaldestycken, därvid han såsom
inledning karakteri-
* I den fosforistiska stridsdikten »Markalls sömnlösa
nätter», som utkom samma år, gafs på sätt och vis
åt skaldinnan en hedersplats. I drabbningens hetta
har den gamle Posthumius Priscus (Lenngren) blifvit
hårdt ansatt af Thorild, och det heter härefter:
»Säkert Posthumius nu det hotande ödet ej undflytt,
Om ej i samma stund sångnymfen Annamaria, Som i en
lund, bland himmelska bi och susande popplar, Satt vid
Corinnas sida och Sapphos, förnöjande båda, Då hon vid
harpan besjöng landtbygdens glädtiga fester, Skyndat
sig ned och lossat de band, som fastade hjälmen, Sedan
hon omkringgöt med ett moln sin famnade gunstling
Och med den bäfvande flög i en hast ur den mordiska
striden. Men då bland trossens skräp hon den gamle
skyddande nedsatt, Talte hon till den förskräckte
på sätt, som följer i orden: »Arme Posthumius, väl
du förtjänt det öde dig hotat: Ty du förfallit i
jämmerligt skick! Andfattig och kraftlös, Sällan
du väcks ur din sömn af de teckenförbidande neutrer,
Då de med uppspänd näf och koxande blick anskria En
nyvingad svan eller ock en strålande stjärna. Dock
emedan i fördöma dar min galant du har varit, Och jag
din väfnad har skött och delat ditt nattliga läger,
Har jag försökt att dig rädda. Betänk dig då noga
härefter: Vishet är mannens dygd och pryder de grånade
lockar! Stanna nu här: jag söker dig ut en vän till
din frälsning.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
