Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Fru Lenngrens eftermäle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320 ATTERBOMS OMDÖME I SIARE
OCH SKALDER
hans framställning från Franzéns, något återkalla i
minnet klandret från ungdomstiden.
Då han skall förklara hennes nästan ensamt stående
popularitet, söker han nämligen uppvisa, att denna
utom på sina verkliga förtjänster beror på en
begränsning. Han yttrar:
»Det svenska sällskapslif, som i dessa teckningar
behandlas och igenkänner sig, är icke blott än i
dag tämligen sig likt; det skall ock - i allt det
hufvudsakliga af låter och olater - fortsätta att vara
det, så länge den medelsort af människor och bildning,
som här utgör det allmänna innehållet, förblifver,
i genomskärning betraktad, densamma. För hela den
dithörande mängden lämpa sig dessa dikter på yppersta
vis till en societets-och konversationspoesi,
som till sina läsare och läsarinnor har det
lyckliga dubbelförhållande, att den i sitt slag
är beundransvärd äfven för dem, hvilka eljest hos
skaldekonsten söka och älska någonting vida högre,
men likafullt aldrig uppsväfvar till en rymd så lyft
öfver bemälta medelsort, att icke denna kan när som
hälst makligt medfölja på hennes uppfärd. Hvarken
inbillningen eller känslan, eller tanken, eller
kvickheten uppfordras här någonsin till en grad,
som kunde gifva minsta sken till beskyllning för
öfverdrift. Man föres aldrig så långt ut på poesiens
haf, att man förlorar prosans landkänning, eller
tappar ur sikte den för hvarjom och
enom alldagsbekanta kust, på hvilken här komikens
lusteldar spela.–––––
Med få ord: i fru Lenngrens diktkonst är en matta,
aldrig nog inskränkt att förefalla poetiska läsare
trång och platt, men också aldrig nog rymlig
att förefalla prosaiska läsare såsom en gränslös
vidd, i hvilken de svindla och borttappa sig. - Ej
sällan sker, att kritiken, vid betraktandet af stora
författare, med en suck tänker sig möjligheten, huru
de hade kunnat bli ännu större. Vi kunna ej hindra,
att en dylik suck blir hörbar äfven från den vördnad,
som på dessa blad velat framräcka sin krans åt den
ädla skaldinnans bild. Men därvid glömmes icke, huru
den sällskapsluft, som i allmänhet närmast omgaf
henne, var, med alla sina beståndsdelar af fryntlig
hemtrefnad och valdt umgänge, ändock föga gynnsam
för poesiens friaste och högsta uppgifter.
Det nu sagda må tillika göra begripligt, hvarföre
under den s. k. fosforismens period en och annan
yngre granskare tycktes anse den nek-.tar och ambrosia
som i dessa dikter iskänkes vara nog| mycket tarflig
husmanskost. Man hade däruti orätt.»
De anförda citaten torde hafva visat, hurusom olika
litteraturströmningar ej blott taga sig uttryck i
egna alster,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
