Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Anna Maria Malmstedts författarskap 1772-1779
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46 Den börjar:
Ack ljuva tid, som snart försvinner, då oskuld all
sin frihet har; jag dina lekar mig påminner; din ro
är än i minnet kvar.
och i fortsättningen heter det bl. a.:
Jag minns hur glad jag några bär
på dessa ställen fordom letat,
hur nöjd i trädens skygd jag setat
och sjungit mina visor här.
En liten bäck, som här sig krökte,
och delte åkrens gröna fält,
mitt lilla hemmans prakt förökte,
vid den jag mina kvarnar ställt;
i den jag mina barkar förde,
i detta lugn mig intet rörde,
om ej mitt lekverk blev förstört.
År 1775 ägnade hon - jämte flere andra
tillfällighetspoeter, bland dem även C. P. L(enngren)
- en gravdikt åt ärkebiskop Beronius (avtryckt i
Hvad Nytt?, okt. 1775). Det är en vacker hyllning
åt den åldrige prelaten, framhållande att »dygden»
danat hans väsen och banat vägen till höghet samt att
i honom lärdom och konst mist ett stöd. Något mera
individuellt är slutstrofen formad med en hyllning
åt ärkebiskopens änka:
Mitt kön! kom att dig värdigt lära av den, som smärtan
närmast rör, att med en ädel styrka bära vad ödets
Herre vill och gör. Kom, skåda hennes väsen rena
och se, hur högt hon kan förena den ömsta sorg med
tålamod! Hur tyst hon kan sitt kval fördraga! Det är
med hennes sätt att klaga, som dygden får sin ärestod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
