Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Anna Maria Malmstedts författarskap 1772-1779
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
Vid detta vreda rop mitt sällskap mig vill lämna,
jag åter ensam blir. Att på mitt tvång mig hämna,
jag hastigt med ett ark, en penna mig förser, mitt
glada uppsåt blir att skriva få till er. Re’n i min
hjärnas varv det första rim sig gjuter, jag livas av
den kraft som skaldens känsla njuter.
Jag slutar re’n en rad, en annan börjas på–––––-
det klappar–––-en visite–––-jag hälsas med ett
nå! -
Jag vet ej hur så jämt ni ständigt skriva gitter, ni
kan en sjukdom få, om ni så stilla sitter, kom följ då
med oss ut att rena ert förnuft, det snillets styrka
gör att hämta litet luft. Jag på så moget råd i fåfäng
tvekan bliver, och till betänkningstid man intet
rådrum giver. Jag flor och kappa tar och redan färdig
är, då till vår kungsträgård nu kosan genast bär. Man
under lustigt snack det vackra hemvist röjer, där
under konstens hand naturens prakt sig böjer. I denna
tvungna dräkt hon dock en skönhet har, som snart min
hela själ fullkomligt till sig drar. En mängd av täta
träd sin jämna sträckning följer, och i sitt gröna
valv en lagom kyla döljer, man här för solen gömd
sig någon vila ger, där med förtjusad håg man vårens
fägring ser. På trädens rika topp där solens strålar
glittra, jag hör en lycklig svärm så ömt och ljuvligt
kvittra, och då från denna flock jag nöjet tolkas hör,
en del utav dess fröjd mitt eget väsen rör. Förtjust
jag skyndar mig min röst med deras para, att vårens
täcka prakt och hjärtats ro förklara. Jag sjunger,
men min sång med mindre ömt behag sig fåfängt blanda
vill med fåglars kvitterslag. Till annat tidsfördriv
min håg sig ändtlig vänder, en glädtig skaldelust jag
bland mitt sällskap tänder, ett rim jag börjar på
som varvet går omkring, och versens värde blir att
säga ingenting. Bland alla nöjens val bör skalders
nöjen gälla. Om ådran har sitt lopp ifrån St Eriks
källa el!’ om min Aganippe från Malmö räknar sig,
att rimma lika fullt en vällust är för mig.
Märkligast till innehållet och även formellt
bäst är det sista skaldebrevet från april 1779:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
