Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- IV. Anna Maria Lenngrens skriftställarskap efter 1792
- Småskämt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Av mycken finhet är det lilla epigrammet mot den
bibelsprängda fariseismen: Gunhilds glasögon, vilka ha den
egenskapen att icke blott förstora orden i hennes stora bibel, utan
ock låta henne se i stort »vartenda litet fel hos nästan här
på jorden».
Ett pikant epigram är Den lille ljugaren om herr von P.,
som redan ljög, då han i vaggan kallade sin moders make
»pappa».[1]
Bland imitationerna märkes dialogen om skurken som
lämnat det jordiska:
En fördel framför oss dock ödet honom gav –
Jo, ingen hund skall nosa på hans grav.
Och vet du det precis? Är du förryckt rent av? –
Tror du väl någon hund lär klättra uppför stegen?
Smärre skämt, mer eller mindre epigrammatiskt utformade,
förekomma för övrigt under hela perioden; en del av dessa
äro imitationer.
[1] Med detta epigram har en mycket osannolik anekdot förknippats av
den nog frie »novellbiografen» i Tiden (1847). Epigrammet skulle nämligen
ha tillkommit såsom hämnd emot en av dem, som häftigast angrepo fru
Schröderheims heder. Denna fru Lenngrens väninna ägde ju visserligen icke ett
osårbart rykte, men obarmhärtigt grymma voro de omdömen, som mot henne
riktades från självrättfardiga, avundsjuka »väninnor». Hjärtlösa, giftiga ord
trängde också till fru Lenngrens öron och särskildt utmärkte sig härvid en fru,
vars eget rykte just icke var det bästa, och som slutligen åberopade sin lille
son för att styrka något opassande, som den stackars Ann’ Charlotte skulle ha
begått. Men just som den lille herr von P. var i färd med att framlägga sitt
vittnesbörd, skulle -- så täljer sagan -- fru Lenngren ha begärt sällskapets
uppmärksamhet för ett impromtu, som hon sammanfattat om den lille ljugaren.
»Efter uppläsandet av detta epigram» -- heter det -- »började fruntimren
först flina sinsemellan med kvävt skratt, och sedan, då en bland dem icke
längre kunde återhålla löjet, utbrast hela kretsen med gamman uti ett skallande
gapskratt. Fru von P. blev blodröd, tog sig till vara att förtala fru
Schröderheim och fru Lenngren hade en dödsfiende mera.»
Historien förefaller onekligen mer än lovligt »gjord».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 14:19:36 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/warlenng/1917/0180.html
