Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Fru Lenngrens personlighet och hem. Hennes eftermäle - Samtalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262
speglades i hennes rika minne. Denna fru Lenngrens
intimaste väninna hade icke heller tillämpat
råden till Betti att icke öda tiden bort med
läsning, men hon sörjde dock - i sin egenskap av
kokboksförfattarinna - för att såsen icke fräste över.
I den Lenngrenska kretsen rörde sig samtalet både om
allvarliga och skämtsamma materier. Då Rosenstein i
sin inledning till hennes Skaldeförsök utreder vad med
en klassisk författare bör förstås, säger han att han
härvid erfarit nöjet att återkallas till betraktelser
och frågor, vilka så ofta utgjorde ämnet för samtal
i fru Lenngrens umgänge, om vilket hennes vänner
kunde säga med Gyllenborg: »I stunder av mitt liv,
då ledsnad okänd var».
Han tillägger att då han och andra sökte bevisa,
ivrade och stundom kunde förbittras, avgjorde hon
frågan utan att synas vilja det genom ett kort
uttryck, som fälldes med hennes vanliga modesti,
ehuru det ej sällan åtföljdes av satirens udd. När
hon klandrades som författare var hennes enda vapen,
hennes enda hämnd ett fint skämt och ett småleende,
och hennes ögon hade då - yttrar Rosenstein - ett
uttryck som ingen kan glömma som sett det, men vid
minsta tecken av bifall nedslogos dessa ögon och hon
tycktes liksom vilja säga: »Har jag sagt något som
förtjänte beröm?» Hennes hus, tillägger han, kunde
kallas en fristad för den goda smaken.
Tonen, som rådde i sällskapskretsen vid det
Lenngrenska tebordet, var alltså den allra angenämaste
och mest spirituella.1 Samspråket var livligt,
»vettigt» som man den tiden sade; man var fyndig i
svaren, gick rätt ofta ut på hal is, snuddade vid det
»ekivoka», något som efter den tidens sed herrarne
gärna brukade (isynnerhet Rosenstein,
1 Om tonen i de gustavianska kretsarne jmfr Beskows
Lefnadsminnen, sid. 19-20.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
