Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Fru Lenngrens personlighet och hem. Hennes eftermäle - Orsakerna till fosforisternas misskännande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då han skall förklara hennes nästan ensamt stående
popularitet, söker han nämligen uppvisa, att denna utom på
sina verkliga förtjänster beror på en begränsning. Han yttrar:
"Det svenska sällskapsliv, som i dessa teckningar behandlas
och igenkänner sig, är icke blott än i dag tämligen sig likt;
det skall ock — i allt det huvudsakliga av låter och olater —
fortsätta att vara det, så länge den medelsort av människor
och bildning, som här utgör det allmänna innehållet, förbliver,
i genomskärning betraktad, densamma. För hela den
dithörande mängden lämpa sig dessa dikter på yppersta vis till
en societets- och konversationspoesi, som till sina läsare och
läsarinnor har det lyckliga dubbelförhållande, att den i sitt slag
är beundransvärd även för dem, vilka eljest hos skaldekonsten
söka och älska någonting vida högre, men likafullt aldrig
uppsvävar till en rymd så lyftad över bemälta medelsort, att icke
denna kan när som helst makligt medfölja på hennes uppfärd.
Varken inbillningen eller känslan, eller tanken, eller kvickheten
uppfordras här någonsin till en grad, som kunde giva minsta
sken till beskyllning för överdrift. Man föres aldrig så långt
ut på poesiens hav, att man förlorar prosans landkänning, eller
tappar ur sikte den för varjom och enom alldagsbekanta kust,
på vilken här komikens lusteldar spela. — — — Med få ord:
i fru Lenngrens diktkonst är en måtta, aldrig nog inskränkt
att förefalla (egentligt) poetiska läsare trång och platt, men
också aldrig nog rymlig att förefalla prosaiska läsare såsom en
gränslös vidd, i vilken de svindla och borttappa sig. — Ej
sällan sker, att kritiken, vid betraktandet av stora författare,
med en suck tänker sig möjligheten, huru de hade kunnat bli
ännu större. Vi kunna ej hindra, att en dylik suck blir hörbar
även från den vördnad, som på dessa blad velat framräcka sin
krans åt den ädla skaldinnans bild. Men därvid glömmes icke,
huru den sällskapsluft, som i allmänhet närmast omgav henne,
var, med alla sina beståndsdelar av fryntlig hemtrevnad och
valt umgänge, ändock föga gynnsam för poesiens friaste och
högsta uppflykter. — — — — — — — — — — — —
Det nu sagda må tillika göra begripligt, varföre under den
s. k. ’fosforismens’ period, en och annan yngre granskare
tycktes anse den ambrosia och nektar, som i dessa dikter
iskänkes vara nog mycket tarvlig husmanskost. Man hade
däruti orätt. För det första utmärkes Fru Lenngren
tvivelsutan genom den ära att i det slags vitterhet, som består i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
