Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Släkt och anor. - Föräldrar. - Barndomshem. - Skola och Lyceum. - Dikter från Lyceitiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med en dylik varm sympati mindes han ock läraren från
ungdomsåren, hvilken ofta var som en äldre broder
i ynglingarnes förbund, mannen af ära och tro, den gamle Bohman.
I minnesdikten öfver honom skrifver Snoilsky:
Men modersmålet dock kärast var;
Som Hellas smidig, som Romas klar
Du önskade se dess skrud.
Du tålte ej dunkel, ej flärdfull glans;
Och logisk reda och rykt och ans
Var alltid ditt främsta bud
Vår första utflykt i språkets värld
Bland språkets blindskär, vår första färd
Vi gjorde med dig som lots,
Och utan nåd i vår kriabok
I marginalen du satte krok
För svammel och grannlåtsgods.
Snoilsky var ingen oläraktig elev af Bohman. Arfvet
från skolan bevarade han i sin skaldestil, som är
lika fri från dunkel som från svammel.
Och dessa voro eljes nättopp de fel, hvilka
kännetecknade den epigondikt, som var förhärskande, då
Snoilsky pröfvade sina unga skaldevingar till flykt.
Den mystiska oredan var något, som de små poeter,
hvilka gingo i nyromantikens fotspår, tagit i arf utan
att ärfva djupet eller innerligheten i en Atterboms
eller Stagnelius’ diktning. Grannlåtsgodset var det,
som hade kurs hos småtegneriderne, de där saknade
den bildens och versens glans och den medryckande
vältalighet, som var Frithiofs-skalden egen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
