- Project Runeberg -  Carl Snoilsky. Hans lefnad och skaldskap /
85

(1905) [MARC] Author: Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Upsalatiden 1860-64. - Senare »Smådikter». - Namnlösa Sällskapet. - »Isblomman». - 1862 års studentmöte. - »Orchidéer». - Besök i Danmark 1863. - Snoilsky och Christian Winthers familj. - Bidrag till »Nio Signaturers» samling och andra dikter. - Utresan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Det blef ej någon vinter af i år:
Hvar har han glömt sig kvar, den bistre sällen?
Säg månn’ på Himalaya, högst bland fjällen?
Månn’ på Montblanc, hvars topp till molnen når?

På Polens slätter blir det tidig vår,
Snön smälter bort kring tegarne och tjällen,
Och blommor skjuta upp på alla ställen,
Och skogen lockande och grönklädd står.

Ett folk står upp, och våren nalkas blid.
Och andas svalka under blodsarbetet.
Nu är det vår; nu är det folkens tid.

Men vintern! Svara mig hvar han blef af?
Han dröjer i det ryska ishelvetet:
Det våras aldrig, där det finns en slaf.

Den skål »studenten grefve Snoilsky» 28 april
1863 utbragte för de polske emigranterna och som
meddelas i Upsalaposten, är likaledes buren af ljusa
förhoppningar. Väl sjunger han i en strof:

Ett Israel gråter vid Babylons floder
Och stum hänger harpan på pilträdets gren.
En Josef blir saknad af Rachel, hans moder,
Och trösta den sorgsna kan grafven allen.
Den sargade, kvalda Polonia begråter
De söner, som sletos med våld ur dess famn.
Hon fastare famnar de få, som stå åter
Men medan hon ger vid sitt bröst dem en hamn,
Hon hviskar beständigt de saknades namn.

Men hoppet genombryter till sist kvalen:

Nu tystne de alla, de klagande röster,
Ty tecken och under vi skåda väl än.
Du tviflare, märk, hur det rodnar i öster,
Se torkade stammen, som löfvas igen!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:19:56 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/warsnoil/0097.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free