Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Upsalatiden 1860-64. - Senare »Smådikter». - Namnlösa Sällskapet. - »Isblomman». - 1862 års studentmöte. - »Orchidéer». - Besök i Danmark 1863. - Snoilsky och Christian Winthers familj. - Bidrag till »Nio Signaturers» samling och andra dikter. - Utresan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Du menar väl icke, att jag ej skulle kunna höra ett
bestraffande eller allvarsamt ord, ett råd, eller
hvad du vill kalla ditt bref, därföre att det i all
sin välmening är skarpt. Åhnej, vi känna hvarandra,
hoppas jag. Jag känner dina motiver, och du vet, att
jag till fullo uppskattar den känsla, som dikterat
din uppmaning, äfven om jag icke skulle vilja eller
kunna efterkomma den. I detta fall (d. v. s. hvad
beträffar examen) både vill och kan jag – det är
nu något som jag ofta sagt förut, men då alltid
under olika förhållanden. Då var det ännu endast
ett tilltag att bli färdig – några månader till,
och det är ej mera så. Du har fullkomligt rätt, då
du tillropar mig: I maj eller aldrig! Detta elände
har blifvit en hederssak för mig, sedan jag (hvilket
jag aldrig borde ha gjort) väl begynt med det, därom
äro vi ense. Jag hoppas, du ännu tilltror mig vilja
och förmåga att handla därefter.
I samma skrifvelse kommer Snoilsky in på sitt
skaldskap. Hade han i brefven till Wintherska
familjen »förtviflat» om sin poetiska kallelse,
så är han åter numera full af själfförtröstan och
gör en analys af sitt poetiska jag. Wikblad hade
uttalat sin fruktan för att Snoilskys skaldskap vore
på upphällningen. Snoilsky svarar:
Du menar väl, att min »ådra» sinar; nåja, om ständig
produktion är ett villkor, ser det så ut. Men var
lugn! Alla kritiska naturer (och jag är en sådan,
kanhända allt för mycket) beteckna hvart utvecklingens
stadium med en längre eller kortare rast, då själen
uppfyller ett oafvisligt behof att förklara och
förtydliga för sig det sist tillryggalagdas halt,
fel och förtjänster.
Långt ifrån att nedslås af hvad du anser tynande
entusiasm i mina sista dikter (egentligen såge jag
helst att du i ett nytt bref närmare förklarade detta,
helst med exempel gripna ur de stycken du kan komma
ihåg) anser jag just detta vara – icke frånvaron af
subjektiv glöd, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
