Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Vistelsen i Italien 1864-65. - Italienska bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedan jag i Palazzo Correa nyfiket granskade de
tidningsläsande eller konverserande medlemmarne, bland
hvilka jag under de närmaste månaderna skulle söka
mitt dagliga umgänge, såg jag inträda en högväxt man
med mörka ögon, mörka små mustascher och pipskägg,
vid hvars utseende jag genast fäste mig, och icke
jag allenast. Bland de nykomna skandinaviska damerna
hviskades med tydligt intresse: hvem är den ovanligt
ståtlige mannen? Naturligtvis skyndade jag göra hans
bekantskap och från den stunden daterade sig min vänskap
med Severin Falkman, finsk konstnär.– – – –
Jag lärde i honom känna och uppskatta en älskvärd
kamrat med ett lugnt men oförbränneligt godt lynne,
den trefligaste sällskapsmänniska, utrustad med rik
fantasi, som ständigt alstrade roliga historier,
kanske i grund och botten sanna, ehuru enskildheterna
vid andra tillfällen framkommo i ny och skiftande
gestalt.– – – – Efter de åt konsten, museibesök
o. d. ägnade stunderna träffades vi vanligen till
gemensam middagsmåltid, Falkman, jag och ett par
andra vänner, frih. Edvard Cederström och Fredrik
Bardenfleth (död som amtman i Danmark). Det var den
tiden brukligt, att männen af pänseln och mäjseln
uppträdde med en viss artistisk vårdslöshet i det
yttre – det var innan Rom blef den lyxstad som
det nu är – men Falkman höll för sin del på en
vårdad toalett, otadligt hvitt linne och fin svart
bonjour. Pariserelegans! Också intogo vi våra flesta
middagar icke på de alltför genuint romerska ställena,
utan i en restaurant vid piazza di San Carlo, där man
fick milanesiskt kök och rena servietter. Aftnarne
däremot då man icke var på Argentinateatern, för
att applådera den förtjusande Zelia Trebelli, eller
Bettini, som hon då hette, tillbragtes i kretsen af
de andra skandinaverna, hvilka brukade samlas på en
liten rökig Osteria vid Via Tritone. Det var härliga
aftnar fulla af lif och färg. I fonden tillagade den
fete kocken vår enkla aftonvard, som fräste på den
murade Spiseln, vid sidorna stodo två långa bord,
det ena förbehållet åt skandinaverna, det andra åt
kommande och gående, mest vingårdsbönder och deras
svartögda kvinnor. Det gyllne romerska vinet gnistrade
i flaskorna och öfver sorlet och glammet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
