Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Noli me tangeretiden 1869-79. - Ämbetsverksamhet. - Samlarintressen. - Sonetter och spridda dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äro vida öfverlägsna ett två årtionden senare skrifvet
poem af Snoilsky med samma tendens. Särskildt är
dikten Blankt stål en käck vädjan från skalden till
politikern att sörja för landets trygghet:
Hvad viljen I för sånger väl begära,
Då vapenlös man darrar för sitt land.
Men Snoilskys sångmö låter ej förleda sig – såsom
eljes icke ovanligt i den tidens vers så väl som
prosa – att smäda den svenske odalman till hvars
fosterlandskärlek han vädjar.
Du svenske man, ännu på dig jag tror.
Och i motsats till den dåtida »intelligens»-förhäfvelsen
öfver allmogen ägnar Snoilsky rent af en bland dikterna
åt den svenske bonden, åt det folk af plöjare och smeder,
från hvilket de förfinade herrarne leda sitt ursprung,
och manar till vördnad för
den tysta kraft, hvars möda landet stärker,
den gamla svenskhet, som finns kvar hos Jerker.
Så ock den sympatiska slutraden i den historiska
sonetten till von Rosens Thure Jönssons-tafla, där
det sjunges om odalmannen: »Han får väl sist ha med
ett ord i laget».
Ett par sonetter af rent personlig färg äro Carmela
– en erinran om »la bella» i Sorrento – och Tre år,
en förtjusande dikt på den lilla dotterns födelsedag:
Vid minsta vindstöt måste den väl hafva,
Som ser sin rikedom på böljan sväfva
<tab<Inom ett enda litet bräckligt flarn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
