Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. La seconda primavera: 1879-1881. - Utresa. - Vistelse i Sydfrankrike, Afrika, Florenz. - Nya dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
strider, men hvars betydelse för Sveriges vitterhet
icke kan nog högt uppskattas».
Ur Snoilskys bref från denna viktiga tid kan
jag endast meddela några enstaka utdrag – likväl
tillräckligt kännetecknande.
Till sin gamle vän G. E. Klemming skrifver han från
Narbonne den 18:de september 1879:
Min käre gamle K. B.[1] Ja, så kär var jag och
– hvad ännu mera är – så kommer jag att förblifva
till min lefnads slut. Allt hvad jag begär af världen
och människorna är att få tillbringa mina återstående
dagar i en undangömd vrå af världen, där sorlet af
flärdens äflan studsar mot min stängda port. Medgif
åtminstone, att min »egoism» har modesta proportioner,
då jag, för att uppnå detta resultat, uppoffrat snart
sagdt allt hvad folk i allmänhet sträfvar efter att
ernå. Jag stod ej längre ut med att lefva ett lif
af halfhet och lögn – ett fegt, eländigt lif, tusen
gånger värre än döden, och jag hade redan förlidet år
beslutat, att det skulle bli slut därpå, på ett eller
annat sätt. Svaghet och vacklande har jag haft nog af
i mina dar – nu hungrade och törstade jag efter att
upprätta mig själf i mitt eget omdöme på det sätt jag
förstår saken. Jag visste, att en stor kris förr eller
senare skulle komma i mitt lif – jag visste äfven,
att jag skulle, socialiter taladt, duka under därför,
då jag fuller insåg, hur svaga motståndsmedel jag
skulle hämta af mina respektive egenskaper som kongl,
svensk byråkrat och äkta man. Det var från början
en absurditet af mig att tänka, det jag i längden
skulle kunna lefva ett vanans lif i vårt förstelnade,
fördomsfulla samhälle; jag kände med hvar dag, hur den
lossnade på alla håll och kanter, den mask af köld och
materialitet, hvarmed jag så omsorgsfullt fernissat
öfver mina verkliga drag. Stormen kom och masken
skingrades i atomer. Men tro mig, det kostade på. Man
talar så ofta om krossade hjärtan, jag vet, hur det
känns att afsluta ett lif – gagnlöst, förspilldt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
