Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. La seconda primavera: 1879-1881. - Utresa. - Vistelse i Sydfrankrike, Afrika, Florenz. - Nya dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Själf är jag pärlan, men min kropp
Dess ringa skal allena,
Som, se’n en gång det brutits opp,
Till intet mer kan tjäna.
Mig Allah nu befriat har
Och mig till hemmet leder.
Min färd är slut; jag lämnar kvar
I främlingskapet eder.
Dikter, som tillkommit under resan öfver Italien äro
»Vägen till Taormina», med dess rent antikt hållna
strofer, t. ex.:
Af Oceani sånger burna,
Skymta bilder från mytens land.
Hafvets sorlande jätteurna
Ger sin klangfärg åt klassisk strand –;
Fångna kärleksgudar, tydligen inspirerad af ett antikt
konstverk (i Neapels museum?); Fången, skildrande,
huru kärleken föga bekymrar sig om lagens omutliga
balkar, om straff eller skuld, utan bringar den
älskade brottslingen sin rosenhyllning; Geten
(Sorrento); Dryadens byte[1], samt Blåa grottan.
Som oftast kastar en glödande erotik sitt solsken öfver
dessa strofer.
Bland dikter, som säkerligen tillkommo efter
bosättningen i Florenz, räknar jag Läkaren – jämte
Fylgjan och Afskedsdrycken den mest betydande bland
»Sagor och syner». Den kan anses sinnebildlig för
skaldens nya uppfattning af kärleken, hvilken här
besjunges, väl ej i lyrisk form, men under episk
dräkt. Giulios, den unge läkarens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
