Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. I Dresden 1883-1885. - Dresdenerhemmet och umgängeslifvet. - Diktning 1884-1885. - Yttranden i skilda spörsmål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sagt, att i samma stund man säger sig hafva funnit
friheten har man förlorat den, ty hvarje gräns är dess
slående i fjättrar. Häraf följer, att jag icke tänkt
på den politiska friheten, som ju alltid måste bli
relativ, vara bunden och begränsad af de former och
skrankor, som göra allas samlif i staten möjligt. Jag
har tänkt på den åtrå, som fyller människans tanke,
som drifver henne att aldrig slå sig till ro vid
ett gifvet resultat, utan efter hvarje ny eröfring
inom andens värld ana än skönare, än ljusare världar
därbortom. Allt detta skulle jag velat hafva sagt,
skulle jag velat inlägga i Cendrillon – men jag har
tyvärr icke lyckats, då ni icke kommit på det klara
därmed. Allmänheten skall naturligtvis missförstå mig
tio gånger värre, och därmed får det dock vara som det
kan; men ni, mina dyrbara vänner, få icke misstänka
mig för att med nykter och kylig blick betrakta det
ideal, som jag i djupet af min barm ägnar alltid
samma ungdomligt brinnande dyrkan. Nu har jag lättat
mitt hjärta, ty jag var riktigt nedstämd af tanken,
att ni ett ögonblick kunnat tro Cendrillon vara ett
inlägg mot det, som hvarje pulsslag i mitt blod slår
och brinner för.
I ett par poem från denna tid har Snoilsky berört
sin uppfattning af diktkonsten.
Det ena är De vansinniga i Ragaz, en dikt, som är
typisk för Snoilskys sällsynta förmåga att från en
yttre tilldragelse föras öfver till en poetisk tanke
af rik innebörd. Han ser en skara bleka kvinnor skrida
fram och sjunga en sång; det är de sinnessjuka från
hospitalet, hvilkas andar famlande flykta i musikens
famn. Men tonerna återklinga ej ett inre, det är
blott form, icke lif. Och så följer tillämpningen på
all diktning:
Tom är sången, som ej lefver
Af ens eget lif i dag,
Som ej växt till troget hölje
Kring ens eget hjärtas slag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
