Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Åren 1885-1890. - Besök i hemlandet och Finland. - De sista åren i Dresden. - Diktningen under dessa år. - Uttalanden i skilda ämnen. - Hemflyttning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allt mer och mer mognar, känner jag på mig, att det
intryck, jag skall komma att medföra från detta
besök, kommer att äga afgörande inflytelse på
arten och innehållet i hvad jag hädanefter kommer
att skrifva. Den moderna litteraturen med sina
experimenter, sitt tvifvel, sitt rufvande öfver
samhällets alla sorgliga olösta problemer har slagit
djupa, djupa klor i mitt mottagliga sinne. Skönheten
kommer mig mången gång att framstå som ett hån
mot allt det verkliga elände, som möter vid hvarje
steg i lifvet. Jag känner visserligen till fullo,
huru otillräckliga mina framställningsmedel äro
för att gifva luft åt alla dessa stridiga känslor,
jag känner, huru min alstringskraft löper fara att
försvagas af allt detta, men det är ej lätt att komma
ur det. Familjen och fäderneslandet äro, när allt
kommer till allt, räddningsmedlen för oss, vacklande
och omtöcknade nutidsmänniskor. Det första stödet har
jag och känner det fastare, varmare dag från dag – men
fäderneslandet? Jag behöfver andas in igen en dosis
hemlandsluft, om det skall gå att i längden skrifva
svenska för svenskarne. Jag behöfver se och känna, att
det finns ett varmt rum för mig i det gamla landet,
icke för att jag anser mig hafva mycket att pocka på –
några mottaganden à la Strindberg ber jag Gud bevara
mig från i min relativa ringhet och obemärkthet – men
ett godt svenskt välkommen från de få, som känna och
förstå, det kan jag ej neka, att jag skulle oändligt
värdera. Jag vet, att jag sedan skulle finna svenska
toner såsom aldrig förr. Tempus providebit! Skulle
det nu än ytterligare foga sig så lyckligt, att
vi på hemvägen från Stockholm kunde få tillbringa
ett par dagar ute hos eder i finska skärgården,
i landtlig afskildhet, då vore visserligen denna
sommar välsignad.
"*"
Resan anträddes i juni månad och kosan styrdes
först till Stockholm, där Wikblad och hans hustru
med en vänskap och en kärleksfullhet, som Snoilsky
ej tröttnade att prisa, tog sig an familjen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
