Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Åren 1885-1890. - Besök i hemlandet och Finland. - De sista åren i Dresden. - Diktningen under dessa år. - Uttalanden i skilda ämnen. - Hemflyttning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sångmö alltid visat sig förtrogen. Dock låter det
sig icke neka, att hon trifs bättre i färgrikare
nejder. En kritiker – J. A. Runström – anmärkte
redan 1881[1] »den betydande roll koloriten eller
det pittoreska spelar i Snoilskys skaldskap och att,
då man rätt fått syn härpå, man lätt kunde frestas
till det antagandet, att hans fantasi nödvändigt
behöfde de stora synerna, det rika färgskimrande
lifvet för att äggas till kraftig produktion och att
hans poesi därför måste blekna och tråna hemma i det
färglösa Norden».
Ett präktigt skaldestycke är hyllningen åt Runebergs
minne såsom Finlands värn gent emot stormar från
öster:
Om molnet kommer, orkanens tolk,
Och visar sin knutna hand,
Den man, som sjungit ihop ett folk,
Än skyddar i sången sitt land.
Men den betydelsefullaste af de från resan inspirerade
dikterna är den först sommaren 1886 fullbordade Vid
Valkiakoski pappersbruk.
Det är en i hela sin läggning rent af typisk
Snoilskydikt, med dess poetiska symbolisering af
en yttre iakttagelse. I lumporna, som söndermalas i
papperskvarnen, ser han lidandets symbol, och det som
skall tryckas på dessa trasor, hvilka druckit svett
och blod och tårar, blir den gamla sagan om sorg och
brott, om smärta och död. Men från något blad bland
dessa tusen ark skall en röst öfverklinga bruset; det
är barmhärtigheten, som i sitt bad renar de trasor,
dem människor försmådde:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
