Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Åren 1885-1890. - Besök i hemlandet och Finland. - De sista åren i Dresden. - Diktningen under dessa år. - Uttalanden i skilda ämnen. - Hemflyttning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trofaste vännens minne! Du har i sanning rätt uti
att den gamla ungdomskretsen på ett sorgligt sätt
glesnar. Vi öfverlefvande skola så mycket trängre
sluta oss tillsammans med vår skatt af gemensamma
minnen. Vår vän Edvard var, som vi veta, på de
sista åren ej mer densamme som i yngre dagar. Hans
förstörda hälsa hade äfven inverkat på det fina och
ömtåliga strängaspelet i hans inre, men hjärtats
godhet, trohet och pålitlighet öfverlefde på ett
oförgätligt sätt aftagandet af de lysande, men mera
flyktiga egenskaperna. För världen blef han kanske
icke allt hvad han var ämnad till, men för oss,
som han höll af och som älskade honom tillbaka,
är hans minne ingen torso – för oss står han hel,
hel i det ädlaste och bästa. Nu är förmörkelsen,
den som jordiskt lidande framkallat, för alltid
öfverstånden. Edvard bad mig en gång i ett bref –
jag vill minnas med anledning af grafverserna öfver
Bohman – att på samma sätt skänka äfven honom en
blomma, då han ej skulle finnas mera. Jag slog då
bort det som ett skämt, men erinrar mig nu hans ord
med djupt vemod. Några stackars strofer af den lyra,
som han älskade, är den enda gärd jag kan gifva –
men den skall han få.
Det skaldestycke, Snoilsky med dessa rader bebådade,
var den sorgedikt, som återkallade barndomsminnena
från skolbänken, sångidrotterna i studentkammaren,
triumferna å skådebanan och som slöt med en anspelning
på vännens dikt om Syrenerna:
Din sångarvår var kort; du kännt det ofta,
Då till din egen sinnebild du satt
De violetta blommor, hvilka dofta
Ifrån en majdag till en juninatt.
Sommaren 1886 tillbragtes af Snoilsky och hans
familj på Sandhamn, där den sköna ensamheten mellan
gråa klippor och den blånande hafsviken outsägligt
tilltalade honom, och där hans små
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
