Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Åren 1885-1890. - Besök i hemlandet och Finland. - De sista åren i Dresden. - Diktningen under dessa år. - Uttalanden i skilda ämnen. - Hemflyttning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vara absolut öfverflödig, hviskar oupphörligt till
mig: hvartill tjänar sång och spel? Det är med
verklig vedervilja jag söker framtvinga den poetiska
stämningen i och för de gamla vanliga bidragen till
årets kalendrar o. d. Jag har hvarje år så godt som
gjort upp med mig, att det skulle vara slut med dessa
poetiska servituter, men så kommer jag mig icke för
att i rätt tid säga »nej» till den ena sollicitoren,
och därmed har jag äfven bundit mig för de andra. Rika
äro de icke, dessa återstående ax efter slutad skörd.
Under sådana förhållanden rann hans plan att försöka
sig såsom dramatisk författare alldeles isär.
Tanken på arbete för scenen var dock gammal. Redan
1881 finner man honom i bref till Klemming omtala
dessa afsikter; under Meningarnes upprepade besök
i Dresden fick tanken ny näring. Under vintern
1887 skrifver Snoilsky: »Jag njuter och frossar af
absolut poetisk improduktivitet, men studerar ifrigt
Meiningarne hvilka vi haft den lyckan ett hafva här
en hel månad.»
Då Estlander anmälde Snoilskys fjärde diktsamling,
gör han anspelningar på de dramatiska dragen i vissa
dikter och yttrar:
Den träffande, stramt hållna karaktäristiken
skulle lätt, tycker man, kunna öfvergå till
scenisk gestaltning; om sedan jämväl det för dramat
egendomliga framställningssättet skulle på samma
sätt stå skalden till buds, återstode naturligtvis
att se. Som en teknisk studie torde man emellertid
få anse öfversättningen af Fitgers »Hexan», och
ingen vän af svensk vitterhet kan väl annat än med
lifligaste intresse tänka på en sådan utveckling,
om det därmed skulle lyckas denna vitterhet att en
gång erhålla en verklig dramaturg.
Och Ibsen uppmuntrade honom ju efter samvaron i Molde
1885 att gripa sig an med ett dramatiskt ämne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
