Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Snoilskys hemkomst. De sista åren: 1890-1903. - Snoilskys personlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Han, som en gång så hänfördt besjungit lager, cypress
och oliv, han skulle med sin sista sång hylla den
svenska magra tallen. Den skall susa öfver hans graf,
men därför skall där icke häller glömmas musiken från
hans ungdoms och mandoms år, den sång från söderns
klassiska träd, som ingen gifvit vackrare eko på
svenskt tungomål.»
Äkta fosterländsk och på samma gång äkta poetisk är
dikten om Gripsholm; efter att skalden sett minnena
från svunna tiders Sverige – hvar tid med sin karaktär
– trängtar han att i det nutida Sveriges flockar
se det drag, som gör »det lilla jaget till del af
en nation». Och liksom minnena, så väcker äfven den
svenska naturen i Tännforsen en önskan att dvalan må
brytas och han må känna sig svensk i ett vaknadt land.
En rent lyrisk dikt är Drömkullen med dess fina
symbolik af det otillfredsställda hoppet; barnen[1],
som fröjda sig åt att nå kullen, när en gång hindret,
det böljande kornfältet, är mejadt.
I kära små vänner – så är det bestäldt:
Då vägen till drömlandet vinns,
Den bär öfver höstens nakna fält,
Och borta är månsken och prins.
Man kommer att tänka på det Goetheska ordet: »Es ist
dafür gesorgt, dass die Bäume nicht in den Himmel
wachsen».
Personligt färgade äro Skärvik, en af skaldens
födelsedagsdikter till sin maka, liksom den från 1891
och en annan dylik hittills otryckt dikt från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
