Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Snoilskys hemkomst. De sista åren: 1890-1903. - Snoilskys personlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sveriges storhetstid, adlig utan frälsebref, »den stående
Ulfvens» släkt – själf räknade Snoilsky bland sina
anor »den tillbakaskådande Ulfvens» ätt – ur hvilken
i hvarje släktled alltid någon af de yngste fallit
i strider mot landets ovän. Där sitter den gamle
Sven Ulfsson ensam i hemmet, under det hans sonson,
släktens enda förhoppning, är ute med Gustaf Adolf
och honom närmast i faran och segern. Det är den
6 november 1632, och den gamle skådar i en vision
sonsonen, som döende vacklar ur sadeln. Så tar han
fram familjebibeln och ristar ett kors och sjätte
novembris: »Nu fanns där ej plats till mer.»
Uppslaget till Frun på Salshult fick Snoilsky i
några bref, hvilka en af Karl XII:s tappre bussar,
öfverstelöjtnanten vid Smålands ryttare Jon Stålhammar
under kriget 1704-1708 skrifvit hem till sin hustru
fru Sophia Drake, som under makens fäktande i
fiendeland satt hemma på Salshult[1]. Utdrag af dessa
bref hade förekommit i en uppsats af B. Schöldström,
»Ur Stålhammarska krönikan», och Snoilsky skaffade
sig tillgång till samtliga brefven, hvilka förvaras
i familjearkivet. Ur dessa gamla papper frammanade
skalden bilden af fru Sophia, en af den karolinska
tidens duktiga officershustrur. Hennes son, kornetten
Jon Adolf, stupade verkligen 1708 i Ukraine, samma
år för öfrigt som äfven hennes make där afled. Det
är en manhaftig, men varmhjärtad kvinna, samsläktad
med andra liknande typer så i romandikt som i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
