Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Snoilskys hemkomst. De sista åren: 1890-1903. - Snoilskys personlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den lyriskt episka poesin, denna välborna fru,
som ensam styr och ställer för gården, tröstar och
hjälper ryttarhustrurna, hvilka komma dit att få
bref och nyheter från kriget, men som själf har att
bekämpa en moders sorg och ängslan. Dock, »hon är
hustru åt en karolin», och för sorgen får icke dagens
gärning försummas.
I enstaka punkter företer denna dikt beröring med
Runebergs »Julkvällen»; – exempelvis stället, där
gamle Pistol underrättas om sin sons bortgång.
En alldeles säregen ställning inom Snoilskys poesi
intager Hälsningssången till Nordenskiöld. Snoilsky
har en gång uttalat, att han i sin diktning vore
bunden till strofen, men här har han i en rapsodisk
dikt visat sig på ett öfverlägset sätt kunna täfla
med de vackraste akademiska vältalighetsstycken
och med känslighet och fyndighet hälsat den nye
octodecemviren.
Ett särskildt lyckligt fynd är det
astronomiskt-poetiska slutet, där skalden, med
anspelning på att Vega tillhör »Lyrans» stjärnbild,
yttrar:
Välan då, segrare från Nordens pol,
Tag in din plats, de gångne skalders stol!
Inunder Lyrans tecken hit du träder,
Men samma bild är dig af gammalt kär:
Den norra himlens hvalf i ljus den kläder,
Och Vegas stjärna strålar skönast där.
Det är en vändning, som skulle gladt en gammal
gustavian som Leopold.
Vid den tid, då Snoilsky utgaf sin sista diktsamling
– 1897 – hade han en tydlig förnimmelse af att hans
skaldeådra i det närmaste sinat ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
