Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Snoilskys hemkomst. De sista åren: 1890-1903. - Snoilskys personlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ordförande båd jag på nyåret 1902 min företrädare om
ett bidrag till den samling af själf biografiska
meddelanden om förstlingsverkets tillkomst, hvilken
under titeln När vi började utkom till julen samma
år. Jag erhöll då från honom ett svar, däri han skref:
I anledning af din fråga, måste jag tyvärr svara
afböjande. De ljusa och glada föreställningar, som
framkallade dessa ungdomsdikter, ligga mig alltför
fjärran nu. Det skulle på mig blott verka vemodigt,
ja rent af smärtsamt att ur minnet söka framgräfva
dem. Bäst att de få hvila i ro!
För öfrigt torde det vara ytterst få, hvilka i likhet
med dig ännu skulle vänligt intressera sig för dessa
förgätna sångers Genesis.
Dessa missmodets ord erinrade likväl om hvad han själf
sjungit i sin minnesdikt öfver Christian Winther:
»Min dikt är glömd, har längesen gått under
Uti den nya tidens strida älf» –
Han kunde säga så i tunga stunder.
Han glömd i Danmark! – Trodde han det själf?
Han glömd i Sverige! Trodde han det själf?
"*"
En pröfvande sorg tyngde Snoilsky under hans
senaste år, då molnen skymde hans käraste
framtidsförhoppning. Mot slutet inträdde likväl en
ljusning, som ingaf honom nytt hopp.
En dikt som »Nattviol» antyder hvad han kände under
smärtans stunder:
»Göm din kind i detta gräs, det våta –
Ingen ser det här!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
