Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101
Var jag en ärelysten våldsman blott
Som förde ut min egen vredes domar
Och ej rättfärdighetens stränga bud?
Fanns annat sätt uti en brusten tid,
Då frihet, tro och sjelfbestånd det gällde,
Än att, som jag det gjorde, låta hugga
De stolta, ränkuppfyllda hufvun af,
Förrän de rest sig öfver mitt och landets?
Så sannt Gud hjelpe mig, jag fann ej annat,
Och fastän menskan ryser än i mig
Vid minnet af den räfst jag måste hålla,
Och fast ett namn nyss drabbade min själ
Med hela styrkan af en jätteklubba,
Så står dock kungen fast och bäfvar icke,
Ty räfsten kräfdes utaf landets väl!
(efter en paus)
Ja, kungen, han står fast; — men hvem är kungen?
Är jag det, jag som mödan bära fått,
Jag som betalt med dagens djupa oro,
Med nattens qval, den bördans gyllne vigt?
Hvad, eller han — han som har intet gjort,
Som endast drömt alltsen han lät sig födas,
Och som skall drömma ända till sin graf?
Allsmäktige! är hon ej min, den krona
Som jag har värnat under storm och strid
Och som har kostat mig min samvetsfrid?
(han reser sig upp ur stolen, stapplar fram till fönstret och slår upp det ; man ser nu staden liggande
nedanför i klart månljus. På himlen, midt för fönstret
synes en komet lysande med klart eldrödt sken.)
Jag qväfs af mina minnena tunga börda,
Kom, friska nattluft, svalka pannans brand!
(med en lång blick på taflan nedanför)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
