Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wasa-ätten under Unionstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvad som i första rummet tvang tillsammans dessa
individuella intressen var således, utom hvad som nödvändigt
skulle följa deraf, att dessa intressen hade samma mål, den
vigt och betydelse, som Sveriges konung och folk aldrig
upphört att ega. Bonden, hvars betydelse dog bort med
vapenbraket på allshärjartingen, hade ej mera något ord med i
laget på herrarnes möten; men allmogen upphörde derföre
aldrig såsom en makt för sig. Från den tredje
Folkungakonungens nedsänkande i gråmunkarnes klosterkyrka och till
slutet af 14:e seklet ser man knappast något spår af denna
makt med undantag af de få gånger (1319 och 1359) då
herredagen förstärktes med tillkallade ombud från städer och
härader.
Öfver allt intages scenen af de rådande principerna, adel
och kyrka, och det är snarare deras strider med
konungamakten man under denna tid varsnar, under det striderna
mot folket eller rättare folkets strider mot aristokratien
inträda med början af det följande seklet. Vi säga folkets
strider mot de store, ty sjelfva ställningen mellan dessa
elementer är numera en annan. Man finner nemligen den andliga
och verldsliga aristokratien, ehuru visserligen ännu
öfvervägande, dock icke mera spela inkräktarens rôle i striden, utan
försvararens. Man finner adel och kyrka allt mera ställa sig
på defensiven i den mån som de båda öfriga krafterna växa
till och vinna styrka.
Det fordrades dock icke mer, än att sätta detta element
i rörelse, för att det skulle uppträda med en säkerhet och
sjelfständighet, som förefaller nästan otrolig. Det första
tecken, som häntyder på återvaknande kraft, är väl försöket
att befria den fångne konung Magnus Eriksson, ehuru ännu
så svagt, att det behöfs blott att aristokratien vinner sitt
mål i afseende på konungamakten, så afstadnar denna
rörelse på samma gång, som det fremmande kriget. Men fördt
framåt genom Engelbrecht träder i sjelfva verket folket ej
mera tillbaka. Dalkarlarnes skrifvelse till Rådet att afsätta
Christian och åter inkalla Carl Knutsson, de landskapsvis på
eget bevåg samlade böndernas uppmaning till Rådet att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
