- Project Runeberg -  Sagor ur Tusen och en natt / Första samlingen /
139

[MARC] Author: Anna Wahlenberg With: Louis Moe
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sindbad sjöfararen. Med 36 teckningar - Min tredje resa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

medel, vi hunnit taga med oss från jättens bostad
var snart slut. På fjärde dagen sågo vi dock
ändtligen land, och sedan vi fallit på knä och tackat
Allah för den nåd, han lät oss vederfaras, rodde
vi med förnyade krafter mot den efterlängtade
stranden, sprungo n pp på den och funno, alt vi
kommit till en härligt grönskande ö, där mogna
frukter öfverallt vinkade i träden och klara käll-
ådror sorlade i bergskrefvorna. Men att trakten
var obebodd, m ärkte vi snart, och efter att ha ätit
af fiukterna och läskat oss med källvattnet började
vi söka efter en skyddad sofplats, ty vi kunde ju
icke veta, hvad det fanns för vilda djur omkring oss.
Ingenstädes funno vi likväl någon håla eller
klippremna, d är vi kunde lägga oss, och jag och
den ena af m ina kam rater höllo just på att klättra
upp i ett träd i brist på bättre tillflyktsort, då
den andra af kam raterna kom störtande emot oss,
med öppna arm ar, skrikande och halfkväfd af
ångest:
— Rädda mig! Rädda mig!
I detsam ma sågo vi en förfärlig, vidunderligt
stor orm slingra sig efter honom. Odjuret höll
gapet öppet, och det var bredt som en bakugn.
Ren klufna gadden vaggade girigt utsträckt, och
ögonen glimmade som ett p ar lyktor.
Vi andra voro redan en god bit uppe i trädet,
och sedan jag skrikit åt min kam rat att hjälpa
mig, böjde vi ned en gren mot den förföljde
mannen.
— Hugg i! ropade jag.
Ögonblickligen grep han tag i grenen, vi u pp-
hörde att trycka ned den, och d är dinglade kar-
len i luften högt öfver det fasansfulla vidundret,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Dec 18 16:28:05 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/watusen/1/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free