- Project Runeberg -  Sagor ur Tusen och en natt / Första samlingen /
H22:V

[MARC] Author: Anna Wahlenberg With: Louis Moe
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur lifvet. Julklockorna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

iran om de icke snart skulle få sikte på den. Men
hvad var d et? De sågo icke ett spår af stranden, blott
t;00k dimma rundt om åt alla håll. I sin ifver hade de
icke lagt m ärke till, huru den hade kommit drifvande
inpå dem.
Ktt ögonblick stodo de mållösa af öfverraskning; de
gätro missmodiga på hvarandra och förstodo genast, att
detta icke var a tt leka med. D et var alls icke omöjligt,
att de kunde få hålla julafton på isen, och hvad det be-
tydde stod med ens lifligt för Otto. Han försökte dock
sätta mod i sina kusiner och menade tro på, att han nog
skulle föra dem säkert tillbaka till Yidinge igen, han hade
ju många gånger förr varit långt ute på Bråvikcn.
De gjorde skyndsam t helt om och begåfvo sig på hem-
väg; åtm instone trodde do, att de gjorde det. Men snart
måste O tto tillstå, att han alls icke visste, hvaråt han
styrde kurs. V isserligen trodde de, att de skåror, som de
sågo här och där i isen, voro spår af deras utfärd, men
det var i själfva verket mycket osäkert, ty många andra
skridskogångare hade färdats ute på isen. D et förnufti-
gaste skulle därför vara. att söka stranden och följa den,
och det försökte de också,, men det kom ingen strand i
sikte, huru länge de än åkte, de sågo ingenting annat än
evigt samma ändlösa isyta.
D å började m odet sjunka på allvar. De stannade och
ropade på hjälp med sina lungors hela k raft; men det
kom intet svar. Sent omsider nådde dock ett egendomligt
ljud deras öron. De lyssnade spändt. Otto kände genast
igen det skarpa ljud, som höres, när stål skär i is. Det
var således m änniskor, som kommo åkande öfver isen pi
skridsko. »H allål» ropade de, så högt de kunde, och fingo
till svar ett långdraget »H al-lål» K ort därpå doko två
skepnader fram ur dimman. Men det var inga raddare,
såsom de hoppats, endast ett par olyckskamrater, ett par
gossar från byn nära prästgården; de hade v an t till
handelsboden och nu på hemvägen blifvit öfverraskade af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Dec 18 16:28:05 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/watusen/1/0297.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free