Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den betydelse, Stiernhielm eger som svensk diktare, har ofvan Hercules,
vidrörts. Här skola vi dröja vid den komiska sidan af hans skaldskap.
Den möter oss forst i hans bekanta och mångomskrifna poem
Hercules1). Flera olika meningar hafva framstälts rörande denna dikts
natur. Hammarsköld polemiserar mot att benämna den ett komiskt
epos; epos ville han nog kalla den, men icke komisk, enär dess
hufvudton är upphöjd och kärnan wett i moraliserande stil hållet
lof till den Högstesnarare anser han den vara ett gnomiskt epos1 2).
Andra förneka emellertid dess betydelse af hjeltedikt; Wieselgren
och flere med honom anse den vara ett lyriskt-didaktiskt qväde.
Emellertid kan det icke nekas att beteckningen komisk har
åtminstone något skäl för sig, enär en stor del af dikten har en ganska
i ögonen fallande komisk anstrykning. Som den ofta varit föremål
för behandling och numera torde vara ganska känd, vilja vi endast
i största korthet redogöra för gången i densamma.
Första delen af qvädet beskrifver, huru Hercules skall
“börja sin lefnadu och mötes af fru Lusta, som håller ett längre,
af stark satirisk färg pregladt tal till honom (v. 50—272). Hon
utmålar deri de härligheter, hon och hennes döttrar Lättia, Kättia
och Flättia samt son Ruus kunna bjuda honom3); särskildt
framhålla vi här den ironiska ton, hvari Lustans utfall mot skriftställeri
1) Lär enligt Hskld varit i manuskript färdig före 1650, men
trycktes först 1653, andra gången 1658 och så alltjemt nnder årens lopp i
summa 16 upplagor, inberäknadt den 1871 af Hanselli ombestyrda; jfr
rörande bibliografien en i 30 exemplar tryckt anonym skrift (af C. R. L.
Manderström): “Stiernhielms Hercules verserna 124—162 jemte några
bibliografiska anmärkningar m. m. Stockholm 1871“. De i fråga varande verserna
äro de bekanta i Lustans tal, der hon redogör för dåtidens förströelse-literatur
och olika slags spel.
2) Sondén: Hypomnemata s. 16 kallar den endast “poema gnomicum“
och vill icke hafva epitetet “epicum“ med.
3) I Flättians figur förlöjligas den fransysk-vunnande
“alamodisk-heten“, ja man har t. o. m. trott skalden i henne persiflera drottning
Christina, med hvars ytlighet och lättsinniga ombytlighet han ej rätt kunde
förlika sig. — Huru kändt poemet var, och att man förstod dess värde,
visar bl. a. ett ställe i den Ekebladska brefsamlingen (aftr. i De la
Gardieska archivet) der beskrifningen på Flättian: “Hon var klädder på
Fransk etc.“ just finnes citerad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
