Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den artige kusinen säger, att hon dermed icke fått ett nytt blod,
“men tliet war Adlat förr vtaf ett Ädelt Mod,;; till hennes far hade
kungen sagt: “Litmau bör en liten man ey blifwa, Hau skal
ha större Namn, thet wil Wi honom gifwa; Man heter han väl rätt,
men lite ta wi bort, Ett långt namn skal han ha i ställe för ett
kort“. Gent emot denna “upphöijelse“ känner han sin egen
ringhet, men ehuru han “lefwer fyrti Åhr båd’ vtan tienst och Stiuta“
och endast blifvit “en Krycka“, fägnar han sig dock öfver att liere
i hans slägt flyttat upp “til heder och respect“ och gläder sig att
han, “som är så fuhl“, fortfarande får bli hennes “wackra Bror".
Får han likväl veta, att hon vill kalla sig fröken, då är det slut
med brorskapet, “Tå blir jag blott Ehr Dräng, nu är jag Dräng och
BroR[unius]“. I ett annat Bref, hvari han skämtande försvarar.sig
mot hennes förebråelse att han, en så gammal karl, ännu går ogift,
hotar han att taga hennes ord som en invit: det behöfdes blott
“Några daler vtur pungen, Bref til Morbror vti fält, En Supplic
gick med til Kungen, Ther med wore thet bestält“. Men hon bör
icke vara rädd: “Bättre Man har Gud Ehr ämnat, Större lycka ä
ni wärd“.
Ehuru Runius nog aldrig tänkte på att gifta sig, var han
icke okänslig för qvinligt behag, hvilket framgår af mången galant
vers, som han gifvit såsom “Douceur åt en wacker flicka“; att hau
också icke kunde tänka sig “ett paradis där ingen Ewa är“, wisar
det lilla Infall för roskull, som Atterbom berömmande meddelar.
Stundom hade han motgångar hos det täcka könet, men han tog
dem temligen lätt och gjorde gerna ett mer eller mindre fint skämt
deröfver, såsom i Ett underligit Prof af Wårby Brunns Kraft.
Hans “plågarinna“, som “Sig stuckit i sin hand ett raisonabelt
hål“, hade farit till Wårby, och Runius hade trott hon skulle blifva
“Af Wattuet, lik som jag, godhierta och löslifwa“; det senare hade
hon väl blifvit, men hjertat var hårdare “än förr, Hon lijder mig
nu knapt inom sin Cammardörr“.
Åt familjen Strömberg, i hvilken han tyckes varit mycket väl
upptagen, och åt dess umgängesvänner har Runius egnat många af
sina visor. På födelse-, namns- och nyårsdagar, vid afresor och
återkomster skref han svenska eller franska verser i eget eller an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
