Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
något som den är mycket mindre än de moraliserande
fåfänglighets-qväden, hvilka då, såsom alltjemt efteråt, uppträdde med anspråk
på att företrädesvis representera tidens ideala diktning.
Runius var en enkel, godhjertad, vänfast och tacksam natur;
och i allmänhet kännetecknas hvarken hans lif eller författareskap
af ett sådant vildt patos som Lucidors, hvars förmåga af gripande
allvar han ej egde. Icke heller hade han som denne brutit med
samhället: han sökte ej efter eu anställning i dess tjenst, men han
stälde sig icke i strid med det samma, utan lefde såsom en lugn
medborgare, lydig dess lagar. Ärelysten var han ursprungligen icke,
och om rangen tänkte han som bonden tänkte om äran, hvilken,
när han blef “Ärlös dömd wid Tinge“, ansåg sig “må väl ändåw,
om han blott “äta finge“. Någon gång kändes det dock litet
bittert att icke hafva blifvit annat än en “Jauchtzender Reimer“, och
denna känsla af skaldens usla lott skymtar då och då fram i hans
dikter, ehuru vanligen döfvad af ett skämt; i en "Ballet, ou Ton
se plaint de la trop grande Constance de la fortune“, säger han att
det är den skillnaden mellan månen och hans lycka, att den förra
“blanche, Brille et change, Mais jamais mon sort“. Han var för
sorglös och "epicureisk“ för att tänka på att till det bättre
förändra sin ställning, nöjd med att genom understöd från gynnare
och vänner och genom sina tillfällighetsqvädeu’ erhålla ett nödtorftigt
uppehälle. Fick han äta sig mätt och dricka ett godt glas öl eller
vin, lät han gerna verldens nöjen och flärd fara. Att han någon
gång tog sig för mycket till bästa bekänner han sjelf med naiv
öppenhet; men deraf får man icke sluta att han endast lefde "med
glaset i hand eller kaunan på bordet"*) likt en äkta Bacchidyrkare.
Väl säger Lidén1 2) att han “söp braf“, men högst sällan finner man
någon hans dikt bära spår af att vara skrifven under rusets
inflytande. Hans umgänge bestod icke heller af förfallna personer:
sina närmare vänner räknade han bland burgna borgare och
hederliga embetsmän, och genom det Strombergska huset kom han i be-
1) Biogr. Lex.
2) I sin handskrifna Samling säger L.: “Runius, liksom Lucidor,
söp braf; de tänkte kanske: acuit meri exhalatio, quales putantur fuisse
Aeschylus, Aristophanes, Anacreon, Ennius“.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
