Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
smordt“, sade equipera i st. f. utrusta, embarquera i st. f.
iu-skeppas o. s. v. Den för sitt modersmål varmt nitälskande skalden
ger sig ytterligare tillfälle att gissla det oerhörda språkmängeri,
som i dåtidens prosa och icke minst i embetsskrifvelser gjorde sig
gällande, genom att låta Högmod “antyda här ett recrouterings
möte“, hvarvid alla de i krigstjensten använda, ännu tyvärr icke
bortrensade utländska termerna i förlöjligande afsigt uppräknas.
För att vinna en mer oberoende ställning, öfvertog Högmod derefter
en landtgård på arrende och sedan “en gammal hammar Smedja".
När han så igen råkat på obestånd, sökte han som advokat “andras
stinna pung med fager penna löska“, men misslyckades ånyo. Nu
tänkte han ett ögonblick att blifva “andelig, thet iag dock aldrig
war“, men blef i stället militär, “köpte längsta wärja Samt
galone-rad rock, och lärde mig så swärja, Att alla hisnade och sade,
then är käck Som stormar helwetet förutan någon skräck"; sin
boställsarrendator utarmade han, sökte muta sin chef för att erhålla
befordran, lefde i sus och dus, söp, rökte och kannstöpte, tills allt
var förtärdt. Då hau slutligen förgripit sig mot “duells-placatet“,
måste han fly och tänkte nu att fara till “Sina“ för att idka
silkeshandel:
I sådant fåfängt hopp iag nu för ankar ligger,
Giör min af Cavallier, fast än iag maten tigger,
Hwart lyckan förer mig, när winden blåser god,
Ther stadnar iag wäl sielf, men ei mitt höga mod.
Jag hafwer min person i många måtto spelat,
Men Werlden hafwer ei så godt som iag har welat,
Min sidsta character wet iag ei sielf ännu,
Men mins herr Tookfeldt thet, att iag war rätt som tu.
Han målar bjert och drastiskt, den gamle vördnadsvärde biskopen,
i sin sedliga harm; måhända- såg han icke sakerna så ljust under
de sista, mera sorgliga åren af sin lefnad. Icke förstod han heller
att tillegna sig fransmännens lätta, skämtande satir-ton; hans stil
är här, liksom i de större didaktiska qvädena1), bred och tung,
1) I slutet på ett af sina för öfrigt föga underhållande “Paradis“ gör
Spegel (på sitt eget namn) en ordlek, som Sahlstedt anser vara den bästa
af alla, hvilka framkommo under Carolinskatideh varfvet; han säger nemligen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
