Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genom att göra en qvinna olycklig. På andra ställen skämtas
deremot med qvinnoruas lättsinne och fåfänga; med hänsyn till
denna senare lyder klämmen i en Utur Italienskan öfversatt sonett:
“Hwar flicka Danae, slätt ingeu Leda är“. En gång ger han t. o.
m. en hel profkarta på obehagliga och oförståndiga qvinnor,
nem-ligen i Bref till Iris öfver den ledsamhet, som förorsakas
af oförnuftigt Fruntimmers sälskap. Detta stycke är temligen
torrt moraliserande och mera harmfullt än skämtsamt, såsom
Juvenalis1 bekanta, här såsom motto begagnade vers: “Si natura
negat, facit indignatio versum etc." angifver; men understundom
bli färgerna saftiga och teckningen skarp. Särskildt påpekas den
träffande skildringen af den andryga. — Ömmare känslor för det täcka
könet visa dock några andra stycken, såsom Belinde, och det nätta,
lekande Til Iris, då hon efter middagen fans sofwande.
Från samma älskvärda sida, som i de sistnämnda, visar sig
Triewald i sina idylliska qväden, i hvilka landtlifvets behag
fram-ställes, vanligen i motsats mot “Hoflefwernets fåfänga". Härom
handlar äfven en Satir, “till en del imiterad utur Juvenalis’ tredje
och Boileau’s första“, i hvilken förf. dock mera lägger an på det
idylliska, då Boileau deremot företrädesvis skildrar det literära
eländet i staden, men der han äfven gör utfall mot de högmodige
uppkomlingar, som vilja glömma “dynghögen,{, hvarur de såsom
svampar vuxit upp, och gerna låtsa blunda, “Då frun uti en wrå
med en förnämer man, Hin wet på hwad för sätt, ny fullmakt
skaffa kan“. Förkastligheten af en fåfäng äflan efter ära och rykte
behandlas äfven i poemet Om ungdoms frihet, lefnad och
fortkomst, öfversatt från den i fransk rigtning gående tyske skalden
Canitz, hvilken, sjelf statsman, här vänder sig mot dem, som i
“stora verlden" söka sin lycka — en inkonseqvens, som visst icke
är enastående. Att Triewald, liksom flere hans landsmän, vid
slutet af Carl XII:s regering, började inse, att den krigiska äran icke
var den värdefullaste, visa ett par andra stycken; det ena, Öfwer
äran, skildrar rätt drastiskt stridshjeltars eftermäle, det andra,
Barnen och Grodorna1), “efter la Möttes fabler“, anfaller direkt
1) En annan, men ej bättre, bearbetning af denna fabel förekommer
i Sw. Nitets XXI n:r.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
