Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var den ofvan omtalade tillfällighetspoeten v. Brobergen,
som Triewald här angrep, (i Carlssons Skaldc-Flåckar, der stycket
först trycktes, utsattes dock icke namnet); och detta angrepp för
oss öfver till den väsentligaste sidan af Triewalds literära
verksamhet: den vittra kritiken. I utlandet hade man redan vid midten
af 1600-talet börjat försöka sig på en dylik, sjelf i versform
framträdande kritik, merendels med Horatius till förebild. Denna
rigt-nings förnämste representant blef, såsom vi nämnt, Boileau; och
snart efterbildades han i Tyskland, Danmark och äfven i Sverige.
Här hade man väl länge, ända från Arvidi’s och Stiernhielms dagar,
haft öppet öga för det usla i samtidens vitterhet, och icke alla
diktare voro med om att “ideligen, öfver glatta laget, lyckönska
och lofprisa hvarandraul); men någon offentlig kritik hade man
icke haft, hvarken på prosa eller vers. Förtjensten af att först
hafva infört en sådan tillkommer Samuel Triewald, som i några
berömda “tadleqväden*, hvilka hastigt spriddes öfver landet,
företog sig att risa äfven literära ofog. År 1708 författade T. ett
skaldestycke Om dem som falskeligen inbilla sig ivara poeter, i
hvilket, sedan åtskilliga svenska skalder berömmande omnämnts, efter
Horatii “De arte poetica“ goda råd och föreskrifter för den
poetiska verksamheten meddelas; dessa angå dock icke dem, som dritva
verksamheten såsom ett handtverk, hvilka “wid hwar Lijk-Process
mot andras willja skrifwa, På trycket sända det, på krogen skrefs
i hast, Den döde eij till roos, dem lefwandom till last“, och som
vid bröllop “Uhr tjocka hjernan sin omogna verser tvinga, Och et
eländigt ros åth Bruden bjuda falt“ och skrifva gåtor “hwaråt en
dygdsint mö i sällskap eij törs lee“. Derefter klandrar T. dem,
som äro nog stupida att, liksom Warnmarck, sammantrycka och
ånyo utgifva sina platta rimmeder “och så sin egen skymf på nytt
uhr glömska rycka“; vidare de kärlekssångare, som till skyarne
upphöja sin kanske hvarken behagliga eller kyska Phillis2), samt dem,
M Atterboms ord. Ofta träffar man hos de Carolinska poeterna
dikter med öfverskrift: “Till M:r Tadler“ e. d. Ofvan har t. ex.
påpekats det klander, Runius troligen från flera olika håll fick uppbära.
2) Förf. påminner här om Boileau’s II satir “A. M:r de Moliére“. Sär
skildt mot dylika kärlekspoeter är stycket Öf wer Slingelios Poesie skrifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
