- Project Runeberg -  Folkdiktning, visor, folktro, sägner och en svartkonstbok. Andra samlingen /
94

(1881) [MARC] Author: Eva Wigström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

äro dock icke troll, utan äro de menniskor, som
blifvit dräpta på sjön.

En gång midt på ljusa dagen sågo vi två karlar,
som, gående på vattnet, buro bräder upp på en af
öarne; sedan kommo de derifrån till häst, och de
redo på sjön, så att hästarnes blanka skor glimmade
mot solen.

Stundom äro trollen ute och flotta timmer; det
är alltid ett säkert tecken till att det snart blir storm.
Ibland gå de med liar ute på sjön och härma
slåtterkarlar, och för några år sedan såg en kvinna ett
helt bantåg brusa öfver Immelen.

Skogsnufvan har sitt tillhåll i skogarne kring
denna sjö. En karl af mina bekanta hörde henne
en gång skrika: »Tjo!» Han tyckte det var lustigt
och svarade: »Tja!» Då svarade hon: »Tja!» och
han »Tjo!» i det hon kom allt närmare och närmare,
tills ljudet var honom rakt öfver hufvudet. Han
tittade upp och såg då något hufvudlöst, iklädt en
»rynkesärk»; men i det samma greps han och
slängdes ut i ett kärr, hvarutur han fick krafla sig upp
bäst han kunde.

En piga, hon hette Bengta, såg en gång
skogsnufvan sjelf gå i ett kärr. Hon var då klädd i hvit
»kinnaklut», hvilken hon löste af sig, och, sittande
på en tufva, torkade hon sina fötter med kluten.
Pigan brydde sig ej om hennes konster, fastän
skogsnufvan flere gånger ropade: »Bengta! Bengta!»

Skogsnufvan uppehåller sig för öfrigt i alla större
skogar. I Örkeneds socken hände det en gång, att
en kvinna först såg skogsnufvans man, han gick till
ett närliggande kärr och satte sig der till att vagga.
Sedan kom hon sjelf och ropade högt på honom med
namnet Säl (Sjelf); men kvinnan, som stannat och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:24:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wefolkdik2/0102.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free