- Project Runeberg -  Folkdiktning, visor, folktro, sägner och en svartkonstbok. Andra samlingen /
97

(1881) [MARC] Author: Eva Wigström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

snödrifvan, så började hon begripa hvad hon fått för
följe. Efter att så ha gått bredvid vägen ett långt
stycke, försvann hon med ens.

Året efter det då denna kvinna blifvit gift, skulle
hon en sommardag gå till sitt forna husbondefolk och
visa dem sitt lilla barn. Men hur hon gick och gick
på den välkända vägen, kunde hon ej hitta rätt.
Slutligen, då det led’ emot kväll, satte hon sig
trött ned på en sten och bad att hon måtte få slippa
att ligga ute med sitt lilla barn. Då hörde hon
bredvid sig ett högt skratt och såg en skymt af en kvinna.
Nu förstod hon saken, vände sin tröja afvigt och fick
då se, att hon hade rätta vägen just bredvid och att
hon bara gått i ring. En annan gång gick hon och
sökte sin ko och hörde jemt bjellerklang samt nu och
då en röst ropa: »Helena, här är din ko!» Sålunda
rände hon också nu i ring tills hon vände sin kjortel.

Hon kände en vedhuggare, som en gång företog
sig att en natt mellan lördag och söndag ute i
skogen hugga ved. Han hade gjort upp eld, och
när han slutat sitt arbete, satte han sig ned vid den
en stund. Då hörde han nära bredvid sig någon
hugga ved och kasta i hög, men han såg ingen. Han
hörde på detta en half timmes tid, då kunde han ej
tiga längre, utan sade: »Hade du varit så flitig som
jag, skulle du inte nu behöft hugga!» Men när han
nu ville resa sig upp och gå hem, förmådde han det
ej, utan måtte han vackert sitta vid sin eld tills
morgonen kom.

Kvinnan, som berättat mig allt detta, hade en
man, som brukade gå adergång (årgång) nyårsnatten,
för att få se hvad som skulle hända i socknen under
det kommande året. Första gången tog han en
kamrat med; men denne fick redan i porten se något
som skrämde honom till baka; den andre gick då

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:24:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wefolkdik2/0105.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free