Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från en embetsresa, fick han se äggkäringen sitta på
huk nere i gropen bredvid vägen. »God dag, mor!»
helsade han. »Tack för det!» nickade hon, men
blef sittande. »Hvarför stiger du ej upp, när jag
helsar?» sporde prosten. »Nej, ta mej daleren, det går
för sej!» svarade käringen, »jag får passa min tid,
om jag ska’ kunna göra i hop alla de ägg, herr
prosten äter.» Kan en tänka, att prosten aldrig ens ville
titta till ägg sedan?
När vi talade om käringar ändå, så får jag inte
glömma säga, att nattskärran kallas af oss
»spånekäringen», och när hon tystnar ett ögonblick, byter
hon om rull på sin rock. Denne fogels läte bådar
regn. — Så se vi också någon gång en skymt af
ufredsfulen (härfogeln), han bådar alltid ofred.
Det är mintro inte många manfolk, som äro så
uppoffrande mot en maka, som gåskarlen är mot hela
sin flock, ty när räfven kommer, ropar han till
honom: »Ta, ta, ta mej!» Men så ha gässen ej sämre
hjerta, utan de skrika likadant, så räfven vet ej bättre
råd än ta dem allihop.
Ja, se gässen och deras make ville hellre vara
till hopa än visst folk, som jag hört talas om. Der
bodde nemligen för flere år sedan i våra bygder en
man, som miste sin kvinna, som mången gör väl det,
och han stälde till en hederlig begrafning. Då för
tiden buros alla lik på bår till kyrkan, och vid detta
tillfälle var det vinter med glatt väglag, så när
bärarne skulle ned för en af våra backar, gledo de så,
att kistan tog törn mot en grindstolpe, locket flög af
och käringen satte sig upp och frågade hvad detta
skulle tjena till. Se, hon hade bara varit skendöd,
förstås. Efter den färden lefde hon i tre år, så lade
hon sig igen till att dö och mannen stälde åter till
»ufär» efter henne. Det var vinter nu med, och då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
