- Project Runeberg -  Folkdiktning, visor, folktro, sägner och en svartkonstbok. Andra samlingen /
306

(1881) [MARC] Author: Eva Wigström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tjenat en liten fader- och moderlös pilt, och till honom
skulle husets enda dotter, också en liten en, dagligen
bära mat.

De två barnen blefvo mycket goda vänner och
lofvade slutligen hvarandra, att de antingen skulle bli
man och hustru, eller också aldrig gifta sig med någon
annan. Pojken skar sig flöjt och hvisselpipor af rör,
och blåste nog så lustigt deri, och var i det hela en
rask och hurtig gosse. Snart kommo krigare till orten;
de hörde och sågo den lille flöjtblåsaren och fattade
så stort tycke för honom, att de ville taga honom
med till sitt läger och göra honom till krigare. Detta
behagade gossen väl, han tog farväl af sin lilla
fastmö, och så lofvade de hvarandra trohet på nytt.

Han följde med truppen ut i kriget, hon blef
hemma i sin faders gård; åren gingo, någon gång fick
hon bud från honom; det gick honom väl, han hade
tjenat upp sig från den ene graden till den andre,
vardt slutligen major och bar namnet Froste. Äfven
hon sände honom bud, men hade länge ej stort annat
att mäla, än att hon var och ville vara honom trogen.

Men hennes föräldrar tyckte, att det var dålig
utsigt för deras enda dotter att gå och vänta hela
sin ungdom på en man, som var så långt borta och
i sådana faror, att det månde nästan vara ett
underverk, om han kom hem, och derför befalde de henne
taga en af sina andra friare och bestämde
bröllopsdagen. Hon var i den största vånda, men på yttersta
tiden lyckades det dock henne att få ett bud med
denna tidning sänd till major Froste.

Nu väntade hon med ängslan på svar, men tiden
gick, bröllopsdagen rann upp, men intet bud var ännu
kommet från hennes rätte trolofvade. Timmarne gingo,
den ene efter den andre, intet bud. Bröllopsgästerna
kommo, intet bud; presten slog upp sin bok, hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:24:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wefolkdik2/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free