1. Herr Peder han tjente på konungens gård
för penningar och välskurna kläder,
för litet han åt och mindre han drack,
han sörjde allramest för sin kära.

2. Om kvällen han följde sin herre till sängs
och gjorde sin tjenst, som han borde,
se’n sporde han om lof att rida ett stycke väg,
«ty jag har hört, min käresta är sjuker».

3. «Och har du fått spörja att kärestan är sjuk —
Ack, herren Gud, han lindre hennes pina,
så hon måtte få sin helsa igen,
att du må få ro vid hennes sida!»

4. Herr Peder han gångar sig i stenstallet in,
der klappar han gråblacken på länden,
så rider han sig de styfva milen fem,
då andra de ligga och sofva.

5. Den vägen var lång och den skogen var trång,
de skogar voro vilse till att rida,
han hade inte annat att trösta sig vid,
än foglarne i luften de kvittra.

6. Så rider han sig uti rosendelund,
der möter han kärestans broder,
så sporde han först efter kärestan sin
och sedan efter fader och moder.

7. «Din käresta hon ligger af helsoten ner,
den soten hon ej öfvervinner;
så innerligt hon hafver sina böner til Gud,
i himmelen, der kan du henne finna.»