Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med var längre än Tufve sjelf, och att den döde nog
äfven i styrka varit Tufves öfverman.
Detta påstående harmade Tufve; han stälde liket
upprätt på grafvens kant och sig sjelf rygg om rygg med
den döde, för att se hvilken af dem som var längst till
växten. Kamraterna, hvilka verkstälde mätningen,
förklarade, att liket var längre än Tufve. Förargad vände
sig denne om, och med orden: «Min öfverman skall du
dock ej vara!» slog han den döde mannen på örat, så
han hufvudstupa for ned i den stora grafven. Men då
Tufve böjde sig ned, för att se efter liket, tyckte han, att
detta utstötte en djup, klagande suck. Då blef den unge
mannen rädd för första gången i sitt lif. Denna suck,
återljudet af en öfverdådig och oädel gerning, ljöd länge
i Tufve Jönssons öra och gjorde honom mera allvarsam
och eftertänksam.
De sex månaderna af den tjugonioårige enklingens
sorgetid efter sin vida äldre hustru voro ej förlidna, förr
än hans vänner började tala med honom om, att han
borde taga sig en ung maka, och man föreslog flera
väl-aktade bonddöttrar såsom passande och värdiga dertill.
Tufve lät dem råda, men hade sina tankar för sig sjelf.
Och en dag klädde han sig i söndagsdrägten, tog en
hästgrimma i handen och tillkännagaf för sitt husfolk, att
han ämnade gå till Kullen, ty han hade hört, att
«kullamannen» (egaren af gården Kulla) hade en vacker «följa»»
(ungsto) att sälja. Tufve gick dock ej till Kullaberg utan
till byn Brunnby, der han friade till en bonddotter, med
hvilken han i början af året 1713 gifte sig.
Denna blyghet och förbehållsamhet i hjertats
angelägenheter har ända in i nyare tider varit ett utmärkande
drag i skånska allmogens karaktär. Bonden talar ej gerna
om sina varmaste och djupaste känslor, vare sig att dessa
röra förhållandet till Gud eller till medmenniskor. Den
gamla seden, att föregifva en affärsresa, då den gälde
friareärenden, är ej helt och hållet utdöd; men man låter
sig nu, då friaren, kanske utan sälskap, kommer med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
