Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fram til Östergård, sågo de att hästar och vagnar voro
lemnade åt sig sjelfva, och det hördes sorl och oljud inne
från stugan, der vramlingarne tvungo bonden och hans
hustru att framtaga det bästa som fans i «sterset» (köket)
och i fataburen.
«Den kommer ej för sent, som hänger sig vid ljus!»
menade Tufve och skar så af alla draglinorna på
vram-lingarnes vagnar; tömmarne band drängen, på hans
tillsägelse , ännu säkrare fast vid höstvagnshäckarne. Derpå
gick Tufve helt stilla in i stugan, gifvande sin dräng
befallning att stanna i förstugan och mottaga allt hvad
husbonden slängde til honom och så kasta det ut på
gården. Kring ekebordet, som i storstugan upptager nästan
hela rummets längd, sutto vramlingarne drickande och
skrålande; ett par af de öfvermodigaste sällarne hade tagit
plats på bordändsbänken, husfaderns och husmoderns
säte, och under rått skämt gick silfverbägarne (hedervärda
bondsöners fästegåfvor till sina fästmör) laget omkring.
I denna tid, och äfven långt senare, aktades dylikt arfgods
högt af den skånska allmogen, och «jagåfve-bägaren» med
det hembryggda ölet räcktes blott åt aktade gäster; här
drucko nu de våldgästande vramlingarne hvarandra till ur
den, utan att egaren hade magt att tukta de förmätne.
Nu inträdde Tufve Jönsson i stugan. Vramlingarne
märkte honom ej förrän han stod vid bordet lik en väldig
fur i ett «egekrat» (buskskog). Larmet tystnade genast;
Tufve spilde ej heller ett ord. Han grep den närmast
sittande vramliugen öfver nacken och vid medjan; så, som
man tager en «kornneg» (kärfve) från «hofven» (skylen)
och slänger den upp på lasset, så slängde nu Tufve den
ene vramlingen efter den andre ut i förstugan, så fort
drängen kunde hinna att vräka dem ut på gården. «Det
gick som smör och bröd i skräddare!» sade Tufve då
stugan var rensad från «revel och krat» (rubb och stubb).
Men ute på gården, der de rusige vramlingarne
kommit till besinning, restes nu ett högljudt larm; de skockade
sig sammen och ämnade storma stugan, «Stora ord och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
