Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och lade den på vagnen. «Kärran är nog klen», sade
han, då vagnen knakade under tyngden af timmerstocken.
Åren gingo hän, Tufve åldrades, men blef ej skröplig
hvarken till kropp eller själ, förrän en dag något, som
bröt både hans kropps och själs helsa, hände honom.
Det kan hända hvem som helst — säger den skånska
folktron — att man på sina vandringar i skog och mark,
vid åar och bäckar kan få se varelser, hvilka man helst
ej bör bry sig om eller grunda öfver. Stundom kan man
möta flerehanda djur med konstig skepnad, men bara
man låter dem gå sin egen väg, ofreda de ej menniskor.
«Gluffesuggan», »varulfven» och «bäckhästen» äro dock
försåtliga varelser; de äro så lätt igenkänneliga, så dem
kan man ej taga fel om. Men här finnes andra varelser,
som blott passa sitt eget ärende, och det var en sådan
Tufve Jönsson råkade ut för.
Tufve gick gerna på jagt, och en dag, då han med
sin bössa ströfvade omkring i tjocka skogen, såg han
under ett stort träd en hisklig led drake ligga på en
hög vissna löf. Nu borde Tufve hafva helt stilla gått
sin väg, utan att akta på draken; men det är ju så, att
hvaije menniska har likasom en fiendskap till dessa varelser,
antingen de äro «drakar», «lindormar» eller andra rigtiga
«huggormar.» Tufve Jönsson tänkte sig ej bättre före,
än han i hastigheten lade an med bössan och sköt på
draken. Denne träffades, men ville, sårad som han var,
fly undan. Tufve förföljde vidundret och kom härvid upp
i löfhögen, så de torra löfven nådde honom upp öfver
halfstöflarne. Då försvann draken, och Tufve blef «haj»
till sinnes, ty nu först föll det honom in, att han kommit
ut för något af det «trössale« och «tyale», som kan finnas
i stora skogar, och hvilket man aldrig skall låtsa se, än
mindre göra något ondt. Tufve gick nu genast hem.
Han satte sig i kakelungsbänken* och mälde ej ett
ord på en lång stund. Slutligen sade han: «Mina stöflar
äro så tunga, mor; kalla på grebban, att hon drar dem
af mig!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
