- Project Runeberg -  Folkdiktning, visor, sägner, sagor, gåtor, ordspråk, ringdansar, lekar och barnvisor /
129

(1880) [MARC] Author: Eva Wigström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Vedhuggarens berättelser.



Här uppe på Söderåsen, der jag och mina likar färdas
mycket ute i stora, tjocka skogen, är det ej så underligt,
om vi tro på ett och annat, som af lärdt folk förnekas;
ty icke blott ens egna föräldrar ha upplefvat underliga
ting, utan en kan sjelf ännu råka till att få se både ett
och annat konstigt, och så hör man mycket sådant af
sina äldre bekanta. I min ungdom såg jag sjelf «skogsnuan»
med egna ögon; hon hade röd sticktröja, grönt lifstycke
och blå kjol, hon rände mig förbi, så att hennes långa
gula upplösta hår flög omkring henne. Grann var hon i
ansigtet, men baktill var hon så ihålig som ett baktråg.
Stundom kan man från stenhallarne se en tjock imma;
då vet man att hon byker sin tvätt, och ofta under
åskväder höres derifrån skrällar, som om man välte med ett
helt lass sten; det är hon, som då klappar sina kläder.
Ibland kan man få se henne med ett barn på armen, det
såg min egen far, och han hade hört, att hon hade en
man, fastän hon är stygg att vilja locka till sig manfolk.
Mannens rigtiga namn är ej lätt att utreda, ty somliga
säga, att hon brukar ropa på Erik, andra mena, att
skogsnuan och hornuen (hornufven) äro ett par. Men det skall
för många år sedan ha händt, att en man, som i tjocka
skogen brände kol, flera gånger fick besök af skogsnuan,
som ville värma sig vid hans eld. Han blef förargad öfver
detta och kastade en eldglöd på henne. Då skrek hon:
«Ture Kopparbonde, mannen tog glödhett och brände
mig.» Andra säga, att hon skrek: «Svante, Svante,
mannen brände mig!» Då hördes han säga: «Sjelf
svara och sjelf ha!» Men hur han än hette och hvad
han än svarade, hördes der ett fasligt dån i skogen, så
kolaren tog till benen och sprang sin väg allt hvad han
kunde; han undkom faran.

Jag känner sjelf en dräng, som såg henne sitta och
kamma sitt hår; han var länge vilse i hufvudet efter den
synen. Det kunde dock ha gått värre för en annan dräng,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:24:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wefolkdikt/0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free