- Project Runeberg -  Folkdiktning, visor, sägner, sagor, gåtor, ordspråk, ringdansar, lekar och barnvisor /
177

(1880) [MARC] Author: Eva Wigström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Min far berättade, att i Vinslöfs socken, Vestra Göinge
härad, i en by som heter Lommarp, skall finnas en höjd,
som kallas Gulaberg, i hvilken man från gamla tider visste,
att der fans en kittel full af pengar. En natt hade en
fattig torpare gått ut för att hemta ved; då mötte han en
varelse, i skepnad af en man, som i sträng ton sade till
honom: «Natten är min, dagen är din!» Men då han
fick veta, att det var fattigdomen, som drifvit torparen ut
på arbete vid denna tid, så gaf han honom anvisning, hvar
kitteln i Gulaberg stod. Tre stenar, den ene lagd på den
andre, utmärkte stället, men torparen tillsades, att ej bry
sig om hvad han kom att höra och se der. Han följde
anvisningen; ett stort buller och dån hördes från
Gulaberg, men torparen låtsade ej höra det, utan tog kitteln
med alla pengarne och blef derigenom en bergad man.

Här finnes ännu mångenstädes skatter gömda i jorden,
det synes nog af penningeblossen nattetid. Men nu skall
det heta, att sådana bloss äro bara jorddunster. En kan
tro hvad en vill om den saken; för min del har jag aldrig
känt lust till att gräfva efter skatter, ty jag har sällan
hört, att sådant gods bringat välsignelse med sig.

*


Grundströmskans berättelser.



På kungsgården Tomarp i Norra Åsbo härad bodde
för långliga tider sedan en herreman och hans fru, de
hade olika sinnen. Herremannen var en from och skicklig
man, men frun, hon kunde mer än äta med munnen, det
visste alla. En söndagsmorgon, då det var «böst» väder,
klagade herremannen öfver den långa väg de hade till
kyrkan i Qvidinge; han skulle dit, men han tyckte det var
besvärligt. Då sade hans fru: «Du behöfver ej gå till
kyrkan, ty hon kan komma till dig, så mycket kan jag väl
göra.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:24:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wefolkdikt/0185.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free