Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mäster!» svarade soldaten. «Stora ord och fjära (fjädrar)
sa’ Hin om ängsnärpan!» tänkte vi, och min man gick.
Men hur han gick och gick, kom han ändå inte fram till
X.; han visste rakt intet, hvar på Guds gröna jord han
trampade, förrän han mötte en man och frågade honom.
Mannen förstod, hur det var fatt, och sade till min gubbe,
att han skulle titta under sin högra armbåge samt vända
sin rock, så fick han se, hvar han gick. Detta gjorde
min man, och då såg han, att han gått rundt och rundt
helt nära vårt hem. Då han sedan kom fram till X., stod
soldaten der och sade: «Mäster kunde låtit mig följa med,
nu ser han, att jag ändå kom först hit.»
Denne soldat kunde många ting, men han gick dock
ej upp mot en betjent på Hessleholmsgården. Han
kallade sig Rosdal, men i sjelfva verket var han son till den
bekante K., som bodde antingen i eller nära Helsingborg
och som hade både svartkonstboken och mer, så han
kunde göra sig osynlig när han ville. Det skulle hetas,
att han var död, men det blef ej okändt, att det blott var
sten, som låg i kistan, när den bars till grafven, ty Hin
Onde hade varit och tagit K. lifs lefvande; derför vågade
sonen ej bära hans namn, utan lät kalla sig Rosdal.
Allt det här hade jag reda på, och en gång, då
Rosdal kom till oss i ett ärende, sade jag till honom:
«Kunde herrn — jag kallade honom alltid herre, fast
han bara var betjent — ej en gång vid tillfälle låta
mig titta i sin svartkonstbok?» Jag var nyfiken i mina
unga dar, ville ha reda på tingen, och alltid hade jag
haft en sådan lust att få se en svartkonstbok. Men Rosdal
stälde sig oskyldig och visste ej ett ord om sådana
konster, som att göra sig osynlig och annat mer. «Men jag
vet», sade jag då, «att herrns rätta namn ej är Rosdal,
utan K., och jag vet, att hans far hade svartkonstboken.»
Nå, han måste nu vidgå, hvem han var, men
svartkonstboken hade han bränt upp, och af tre prester var han
edsvuren på, att han inga konster skulle göra. Detta
sista var sant, men att han bränt svartkonstboken var en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
