- Project Runeberg -  Folkdiktning, visor, sägner, sagor, gåtor, ordspråk, ringdansar, lekar och barnvisor /
234

(1880) [MARC] Author: Eva Wigström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Gumman hade äfven sin tro om «skradepuggorna».
Dessa fula, vårtiga paddor hållas ännu tämligen allmänt
för att vara giftiga, ettersprutande djur. De begagnades
dock som botemedel mot «onda bettet» i fingrarne. Onda
bettet tros också vara ett djur, både tusenfotan och det
lilla högröda kryp, som synes då man plöjer jorden,
miss-tänkes för att förorsaka den fruktade plågan i fingrarne.
Paddorna togos lefvande, ju tjockare och «ettersprängdare»
ju bättre, och fingo dö en långsam död, upphängda för
sol och vind. En finskuren bit af det torkade djuret
blöttes i saltolja eller i vitriololja och lades i ett
grönkåls-blad på det värkande fingret, der det fick ligga tills «onda
bettet var dödt». Detta plågade inträffa efter några
timmars förlopp, under hvilken tid den sjuke led de mest
rasande plågor; det var ej oljan, utan paddan, som
verkade detta. Derefter föll vanligen den sjuke i en djup
sömn och vaknade fri från alla plågor, utom de som
senare förorsakades af .fingerläkarens rakknif, som nu skar
in till benet i det sjuka fingret. Denna konst gick Larf i
ansedda bondfamiljer, som skulle ansett det för en skam
att mottaga någon betalning, vare sig för läkedomen
eller den rikliga kost och omsorgsfulla vård den sjuke
erhöll, stundom under ett par veckors tid. Hvad del
paddan hade i kuren, skall jag låta vara osagdt; men
säkert är, att jag i min ungdom kände en rik, ansedd
bonde, som botat många fingrar för onda bettet och var
stolt öfver att kunna med full rätt säga, att inget finger
mist en led eller ett ben, utom i de fall de anlitat annan
hjelp innan hans; men han begagnade för öfrigt blott
naturliga medel.

Dessa kurer voro dock icke rigtigt i gammalt folks
smak; farmor förklarade, att hon ej ville ha
skradepuggorna på sitt samvete, ty de kunde antingen vara
förtrollade prinsar eller prinsessor eller kunde de vara
troll-packor; och såg hon en sådan tjock, flämtande padda
bland linet ute på fältet, så lade hon fromt ett kors af
linstjelkar på hennes rygg. Kom ett sådant djur in i kök

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:24:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wefolkdikt/0242.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free