- Project Runeberg -  Folkdiktning, visor, sägner, sagor, gåtor, ordspråk, ringdansar, lekar och barnvisor /
257

(1880) [MARC] Author: Eva Wigström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

henne i enrum, och prinsessan förtrodde modern allt.
Drottningen rådde henne då, att så fort som möjligt skaffa
sig visshet om, huruvida hennes make kunde frälsas eller
ej från hundhamnen. «Du skall», sade hon till dottern,
«passa på, då han fallit i sömn, och med en liten knif
skära honom i hans högra fot, så der kommer ut tre
droppar blod. Skriker han dervid som en menniska, så
är der hopp om frälsning, men gnäller han som en hund,
blir han aldrig räddad.»

Prinsessan lade moderns råd på sinnet och tyckte,
att det skulle vara godt för henne att få veta, om hennes
make kunde blifva frälst eller ej, och en sådan liten rispa
i foten kunde ej förorsaka honom någon stor smärta.
Derför tog hon, då de kommit hem, sin lille knif till sig,
och så snart maken fallit i sömn, skar hon honom i foten.

«Aj, aj, hvad gjorde du nu!» ropade han. «Hade du
väntat tåligt i ännu tolf timmar, så hade jag varit frälst;
nu vet jag ej, om det kan ske i denna verlden; ty nu har
hexan, som förtrollat mig, fått större magt öfver mig än
förut. Nu får jag ej stanna i mitt slott, utan måste ut i
vida verlden.» Prinsessan gret och klagade öfver sin
olydnad och sade sig ej vilja skiljas vid honom, utan fijtøa
med, hvart hän han än månde vandra. Då sade han, att
om hon det ville, så vore ännu räddning möjlig, men blott
på det vilkor, att hon ej gjorde något, hvad det så vara
månde, som han förbjudit henne. Detta lofvade hon, och
när så klockan blef tolf om middagen, försvann hela slottet,
och de stodo båda i vilda skogen.

Då sade hunden till prinsessan, att hon skulle sätta
sig på hans rygg, så skulle han bära henne. Detta gjorde
hon, och hunden sprang med henne en lång, lång väg,
tills de kommo till ett hus; der stannede han och sade
till prinsessan, att hon skulle gå in i huset, helsa från
kung Vollermansson och bedja om litet reskost. Men fans
der ett barn i huset, skulle hon taga sig till vara att hon
ej smekte eller kysste det. När hon kom in i huset, såg
hon der ett så vackert barn, att hon fick stor lust att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:24:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wefolkdikt/0265.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free