Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svarta fröken henne ut i skogen, der hon fått henne. Den
nakna flickan klättrade upp i ett träd och gömde sig der.
Då hände det sig, att kungen red genom skogen och
händelsevis höll stilla under detta träd. Då flickan såg
detta, slet hon ett stycke af sin guldkedja och kastade det
ned på konungen. Han såg då upp och varseblef flickan,
som satt till hälften gömd bland blad och kvistar. Konungen
bad henne komma ned; hon skulle då få följa med honom
till hans slott och blifva hans drottning, ty kungen tyckte
sig aldrig ha sett fagrare mö. Men hon ville ej komma,
förrän han bredt ut sin kappa så att hon, osedd af honom,
kunde skyla sig i den. Då han ändtligen kom att tänka
på detta, och han höll kappan utbredd för sitt ansigte, kom
hon ner, svepte sig in i kappan, och kungen tog henne
upp till sig på hästen och förde henne hem till sitt slott.
Kort derefter firade han sitt bröllop med henne.
Året derpå for konungen ut i krig, och medan han
var borta, födde drottningen en prinsessa. Der hölls sträng
vakt natt och dag vid drottningens säng. Men en dag
kom svarta fröken till slottet. Hon kastade sömn på alla
vakterna och kom så ända in till drottningens säng. Hon
frågade nu denna, om hon ville tillstå, att hon varit i det
hundrade rummet, annars skulle svarta fröken döda hennes
barn och beröfva henne sjelf talförmågan. Drottningen
nekade ändå och sade, att hon ej varit i det hundrade
rummet. Då tog svarta fröken det lilla barnet från
drottningen, och denna såg skenbarligen, att hon med en skarp
knif skar det i två delar och strök henne sjelf omkring
munnen med barnets blod. Men hon kunde ej skrika, ty
hennes tunga var redan stum.
Vakten, som vid sitt uppvaknande saknade barnet och
såg, att drottningen var blodig kring munnen, tänkte, att
hon ätit upp den lilla. Men ingen vågade säga något
bärom, ty då hade det ju äfven blifvit röjdt, att vakten
sofvit; alltså fick konungen ej veta annat, än att barnet
dött. Men då det samma hände äfven de två efterföljande
åren, då drottningen åter gaf lifvet åt två flickor, så kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
