Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålla den svenske konungens öfvermakt i Norden. Den högre
politiken var för honom allt, folkets lycka och välstånd intet.
Sveriges storhetsdrama var plötsligen speladt till slut.
Inne-hafvaren af hjälterollen, som genom sin bravour skulle rädda den
hotade ställningen, hade afträdt för alltid från skådeplatsen. Utan
honom kunde den politiske teaterdirektören — Görtz — icke längre
användas. På denne och hans handtlangare sköts skulden för det
dåliga maskineriet; och när så den öfriga truppen, bedragen på sin
lön, stod bokstafligen på bar backe, sedan sällskapet måst göra
bankrutt, då tog raseriet mot ledaren sig ett lika förklarligt som
förhastadt uttryck i en ögonblicklig bestraffning, och publiken fick
bevittna det ruskiga skådespelet af en politisk lynchning.
Hånet förföljde Görtz in i det sista. Satiren tog här såsom
ofta en allegorisk form. Mot det svenska lejonet hade några
vilddjur sammansvurit sig; men det bröt intrigernas nät, och de
sammangaddade blefvo nu själfve eftersatte. Med vilddjuren menades,
utom Görtz, de för finansverket använde von Demath och Ecklef,
hvilka båda sedermera fingo upprättelse och blefvo frikända, Stambke,
som rymde till Ryssland, där han en tid bevakade hertig Karl
Fredriks intressen, m. fl. Två dylika stycken kallas »Relation om en
stor Jacht i Swerige»; det ena, mindre bekanta, började:
Vpp till Norden kom H:r Giörz till at der en jacht anställa
Emot Lejon, raska diur, dem med list han tänckte fälla.
I »Bondetankar i December 1718» beskrifves, huru vilddjuren själfve
blefvo fast:
Det war nu rett hög tid, at Görtz den Wargen fuhla,
Som några åhr bort åt så fejat kring wårt land
At alt wårt goda blitt* förskingrat såsom sand,
Han blef i snaran fast och drefven uhr sin kuhla . . .
Och nu, hette det i en visa, »Goerdtz, som förr satt hand i sida,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
