Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vetet. Hvarken Pufendorffs »socialitas» eller Thomasii egoistiska
grund för det mänskliga handlandet eller ens Wolffs åsikt om
människans fullkomliggörande vore tillräcklig som grundval; dessa teorier
ägde endast relativt värde.
Ärligt bekänner Rydelius sin vetenskap icke kunna bevisa, huru
Guds allsmäktighet och människans frihet skola kunna tänkas
förenliga; de måste dock förutsättas, annars stannar man i en
fatalism, som upphäfver begreppen skuld och straff. Leibnitz-Wolffs
antagande af ett »systema præstabilitum* är blott en halfhet. Man
måste anse, att Gud »leder de fria gärningarne genom medel och i
medel», men gent emot en vidskeplig mysticism, att »Gud i sina
gärningar betienar sig af naturen och naturliga medel, så wida de
äro tienliga, och at han intet uträttar utom eller öfwer naturens
ordning, som kan lika wäl uträttas igenom den samma». Lif och
vetande borde öfverensstämma med hvarandra och med tron; de
kunde också göra det. Rydelius ansåg t. ex. ingalunda, såsom så
många samtida teologer, att det Copernicanska systemet strede emot
en bibeltrogen uppfattning.
Skarpsinnigt och bindande bevisar Rydelius å ena sidan emot
naturalisternas ateism, å andra sidan mot Böhmes och Spinozas
panteism, att Gud, ett nödvändigt, själftillräckligt och det
fullkomligaste väsende, grunden och orsaken till all möjlighet, måste tänkas
såsom förnuftig och fri vilja och den mäktigaste vilja. Mot Locke
betonar han, att »werldens rymd» icke kan tänkas såsom det högsta
väsendet, hvaraf andra skulle vara modifikationer. Den förra blefve
alltid något ändligt. Äfven Cartesii åsikt om rymden vore oklar.
Leibnitz’ monadlära hölle ej heller stånd: dess konsekvens blefve
ett system af gudar.
Världen o: systemet af de skapade tingen, är således icke
evig och oändlig. Om dess delar än i oberäkneligt antal kunna
ökas, förblifver den ändock ändlig, ty »den rätta oändligheten kan
aldrig ökas» — en sats, som frappant erinrar om Hegels åsikt om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
